does the light bring the thunder?
Du vet den där känslan när du blir lämnad ensam efteråt. När det har varit bra för att helt plötsligt hoppa rakt ut från ett plan, utan fallskärm. Du vet den där känslan när du helt plötsligt är tom. När du börjar skaka och hjärtat bultar för snabbt. Du vet den där känslan när du måste övertyga dig själv om att du mår bra. När du måste bevisa för dig själv att du gjorde det för din skull, för att du ville det. Du vet den där känslan när kroppen gör fysiskt ont för att själen har psykisk ångest. När du måste börja andas i en kvadrat för att kontrollera din panik. Du vet när du tänder ljus och spelar peppig musik för att lura dig själv att du mår bra. När du myser ner dig med två täcken men ändå fryser. Du vet när allt påminner dig om hur dåligt du mår. När varje sorglig låt som spelas kan kopplas till ditt liv. Du vet den känslan. När det bara faller.
gotta work today.
Att tänka på vid svår ångest
Du kommer frysa, duscha varmt och länge. Ha alltid en värmekudde på kroppen när du är hemma.
Sov med två täcken och många kuddar. Det värmer och det skapar en trygghetskänsla.
Inse att du mår skit, acceptera det. Inse att det kommer bli bättre, det KOMMER bli bättre.
I början får du gråta, hur jävla mycket du vill.
Berätta för någon att du mår dåligt, tvinga gärna någon att komma över till dig så de kan hålla om dig när du gråter. Det blir mindre ensamt när man får dela sin ångest med någon och ibland säger ens kompisar smarta saker som är värda att lyssna på.
Ta tag i livet igen. Denna är svår, men viktig. Överrös dig sjäv med saker att göra, planera in middagar med kompisar, träna mycket, starta upp ett projekt eller vad fan som helst. Håll dig upptagen och distrahera dina tankar. Undvik gärna saker som är för monotona eftersom de ger dig för mycket tid att tänka - spinning.
Sov med två täcken och många kuddar. Det värmer och det skapar en trygghetskänsla.
Inse att du mår skit, acceptera det. Inse att det kommer bli bättre, det KOMMER bli bättre.
I början får du gråta, hur jävla mycket du vill.
Berätta för någon att du mår dåligt, tvinga gärna någon att komma över till dig så de kan hålla om dig när du gråter. Det blir mindre ensamt när man får dela sin ångest med någon och ibland säger ens kompisar smarta saker som är värda att lyssna på.
Ta tag i livet igen. Denna är svår, men viktig. Överrös dig sjäv med saker att göra, planera in middagar med kompisar, träna mycket, starta upp ett projekt eller vad fan som helst. Håll dig upptagen och distrahera dina tankar. Undvik gärna saker som är för monotona eftersom de ger dig för mycket tid att tänka - spinning.
Glöm inte äta. Du kommer inte vara hungrig eller sugen, men ät ändå - även om det bara är ett äpple.
Undvik alkohol. VALBAR!
Skriv mycket, om vad som helst och ingenting. Men låt dina fingrar smattra och låt dina tankar flyta. Ofta kan du dra upptäcka nya tankebanor i dina känsloreaktioner när du inte tänker så mycket utan bara skriver. Bry dig inte om vad du skriver om, allt som kommer ner är bra.
Ta atarax, full dos. Vad som än kan hjälpa dig är bra, medicin gör dig inte svag.
Bli bättre tillslut, jag hoppas verkligen att jag blir det.
fly around in circles.
Den där känslan när de som man vill ska bry sig inte bryr sig längre. Bara en känsla.
new message.
Vem orkar. Men det är ju bara pengar. Och det är bara sex, Ingen orkar men det händre ändå.
breath.
Det finns ju ett sort mellanläge. En plats eller ett tillstånd som jag verkar glömma bort lite för ofta. Den där känslan av att man inte måste känna antingen extrem lycka eller extrem glädje. Ibland känner man inget, vilket vid första tanke låter väldigt sorgligt. Och kanske vid andra också. Men det är samtidigt något väldigt logiskt och kanske rent av nödvändigt. Nödvändigt för att man ska få uppleva topparna och dalarna. Dock är det också skrämmande när man går i mellanläget för länge, efter ett tag känner jag mig som en känslolös robot vars mål är att gå runt i världen och göra, ja, ingenting.
vart du än befinner dig.
Hur ledsen blir man inte? När man haft en så fin dag. När man vet att man har så fina vänner som faktiskt bryr sig om en. Men trots detta så blir jag så ledsen. Jag kan inte komma fram till om det är alkoholen som får mig att må såhär eller inte. Ibland kanske, men ibland gör den ju mig så glad.
Men hur ska man egentligen känna nu? Nu när man kommer hem helt själv till en tom lägenhet. Är det då man ska känna lyckan? För den känner inte jag nu.
ge mig arsenik.
Imorgon åker jag tillbaka till Örebro för att påbörja t3 och nollningen och för att bo själv igen och hänga med mina bästa och allt sånt. Jag har längtat efter detta sen jag kom hem från Bali. Alltså i lite mer än en månad (FAN va sick, har känts som typ tre månader!!!) Anyways så har jag märkt av den senaste veckan att jag är nervös för att åka tillbaka dit. Jag har försökt analysera mig själv, mina känslor och tankar och sånt, och kommit fram till slutsatsen att jag är rädd. Jag tycker detta är så jävla underligt för det är egentligen inget jag kan påstå att jag medvetet går runt och känner. Men det som skapar rädslan är troligtvis oron för att komma tillbaka till ett ställe där man har mått så bra, och sedan kanske inte må så bra som man kommer ihåg att man gjorde. Tänk om hela min tid i Örebro bara är något jag har kommit på för att förtränga hur hemskt jag egentligen tyckte att det var. Nej, så kan det ju inte vara. Men det är sånt jag tänker på iallafall. När jag tänker på att jag åker dit imorgon fördubblas pulsen tiofaltigt, klumpen i magen blir påtaglig och jag får svårt att andas. Men ja, tack för denhär sommaren livet, den har iallafall varit himla fin.
tangled up
Tycker dessa bilder förtjänar ett eget inlägg, tror aldrig vi kommer kunna slå denna shooten <3
been waiting for this so long
Sitter ännu en lördagkväll ensam i min lilla kotte. Fick nostalgifeeling och började kolla igenom gamla album. Blir fortfarande ledsen när jag ser bilder på mig från den tiden, hur jag inte förstod saker då som nu är så självklara.
kan en ta det för långt?
Har börjat bli rädd för spontaniteten som finns i min närhet alltför ofta nu. Möjligheten till att göra saker utan att tänka efter, vilket självklart också kan vara något bra. Men inatt vet jag inte om jag kanske tog det för lång, nej egentligen inte va?
jag vill leva så att jag kan se
Känslan av att missa något har alltid varit en av mina värsta. När jag vet att mina kompisar hänger utan mig. När jag inser att jag inte är avgörande för om de ska ha kul eller inte. När jag förstår att de faktiskt klarar sig utan mig med. Jag ligger ensam hemma och tänker på allt roligt jag missar nu. Fatta hur många skämt jag inte kommer fatta imorgon nu eftersom de kommer bygga på något som hände ikväll. Någon kommer kanske lite pliktskyldigt försöka förklara för mig vad som hände, jag kommer le och skratta lite försiktigt men jag kommer aldrig fatta. Inte på samma sätt som de kommer göra. "För det är ju svårt att förklara, du måste nästan ha varit där."
När jag har trängt bort allt detta tänker jag istället på alla de gånger jag faktiskt är med. Hur jag antagligen är den med högst närvaro i vår fina lilla kompisskara. Och hur alla andra har missat så otroligt mycket mer än vad jag gör denna enda kväll.
Men trots vetskapen om allt detta, kan jag ändå inte skaka av mig känslan att jag missar så mycket viktigt nu. Och att jag är en ensam jävel som inte hör hemma någonstans.
stjärnögd fast under isen
Jag tror inte att jag gillar ensamheten. Ibland får jag gärna för mig det. Men problemet är att jag inte vet hur jag ska hantera den. För mycket ensamhet ger mig panik och ångest. Några timmar i veckan är nog mitt max. Svårt att fylla ut resterande bara.
there's things i want to say to you
Det är så konstigt det där med känslor, det där med kärlek. Jag känner det nästan aldrig, inte på det sättet. Ofta kärlek, men aldrig att vara kär i någon. Eller ja, väldigt sällan då. Hur som så tror jag att jag har hittat min trigger nu. Viktigt är att det ska vara någon jag känt ett tag, någon jag hängt med och gillat som en kompis. Nästan ännu viktigare är att det sen ska komma fram att jag inte är själv om att tycka om denna personen, det är då känslorna verkligen blommar ut. Och sedan ska såklart personen jag gillar och personen som också gillar denna person ifråga bli kära. Leva lyckliga i alla sina dar, skaffa 2,2 barn, volvo, villa, hund.
Och jag ska ligga hemma tröstätandes glass och slösa bort mitt liv på veckans serie. That's life and my role to play in it. Kul.
fortsätt, när mörkret komme och allting gör ont
Idag blev jag påmind om att energin kan ta slut. Att det tär på krafterna att alltid vara den glada och sköna. Att den identitet jag har skapat mig här i öret inte är ett ideal som jag alltid kan leva upp till. För några månader sedan när jag var ledsen sa Filip "hur mår du egentligen? det syns så tydligt på dig när du inte mår bra.". Jag tror att han har fel. Jag tror inte folk brukar märka när jag mår dåligt, någon gång ibland lyser det säkert igenom. Men då tror de nog att det är de enda tillfällena jag mår dåligt. De tror att de känner mig, och de tror jag också att de gör. Men ibland så känns det som att de liksom har missat en stor del av vad som faktiskt utgör mig. Men detklart, det är ju svårt att lära känna folk på riktigt på riktigt. Jag vet inte om man ens någonsin kan göra det?
- när man inte riktigt förstår glädjen och sorgen -
Ett borttappat inlägg som skrevs för nästan ett halvår sedan.
En kväll som jag inte vill glömma av. White party. Tog med Ida och Hedvid på förfest hos Filip med Ludvig, Bill, Albin och Calle. Vi spelade fuck the dealer. Fortsatte trav. Allsång till Tenacious D. Taxi till kåren. Glowsticks som förstörde min innertandställning. Lambo med öl. Öl på Filip. Dans. Skratt. Glädje och sånt.
Sen tappade jag mitt kreditkort och garderobslapp. Fick vänta en timme efter stängning för att få ut min väska. Kom hem med ett hål i hjärtat för att en så fin kväll var tungen att ta slut, istället för att glädjas över den fantastiska kväll som jag precis fått vara med om.
