Igår kom isen till vår stad. När jag gick ut genom dörren fick jag en stor klump i magen. Det kändes som att jag levde i en annan värld. Helt plötsligt var jag inte kvar i varma trygga Sävedalen. Nu var det grått och hemskt. Allt var täckt med is. 

När jag väntade på bussen gick en mamma förbi med två barn i vardera hand. Eller ja, den minsta lilla killen höll hon i kragen, och släpade honom baklänges. Först blev jag helt förfärad, hur tänker människan, så kan man ju inte göra. Men sedan såg jag att den lilla killen som var max 1 år faktiskt försökte lyfta på benen och gå själv, men han halkade hela tiden på isen. Jag blev lite smått sur på mamman för att hon inte bar honom istället. Jag kan säga att min åsikt ändrades snabbt. När jag såg en annan mamma gå förbi och bära på sitt barn, då hoppade mitt hjärta högt. Det såg ut som att mamman skulle ramla när som helst och jag kunde se världen ur det stackars barnets perspektiv. Tänk att vara så långt ovanför marken, man sitter fast och det svingar fram och tillbaka. Förhoppningsvis förstod det lilla barnet inte vilken fara det befann sig i.

När jag klivit på bussen trodde jag att allt var som vanligt, men nej. Då bussen stannade i en backe fastnade den där. Den kunde inte komma upp, men den kunde komma ner. Jag tittade oroligt över axeln och såg hur det bildades en kö av otåliga bilar. Det dröjde ett bra tag innan bussen kom uppför backen, och innan jag kunde sätta mig bakom min trygga skolbänk hade jag gått igenom en ny värld. Träffat människor jag inte hade träffat om detta varit en vanlig dag.