Du kommer frysa, duscha varmt och länge. Ha alltid en värmekudde på kroppen när du är hemma. 
Sov med två täcken och många kuddar. Det värmer och det skapar en trygghetskänsla. 
Inse att du mår skit, acceptera det. Inse att det kommer bli bättre, det KOMMER bli bättre. 
I början får du gråta, hur jävla mycket du vill. 
Berätta för någon att du mår dåligt, tvinga gärna någon att komma över till dig så de kan hålla om dig när du gråter. Det blir mindre ensamt när man får dela sin ångest med någon och ibland säger ens kompisar smarta saker som är värda att lyssna på.
Ta tag i livet igen. Denna är svår, men viktig. Överrös dig sjäv med saker att göra, planera in middagar med kompisar, träna mycket, starta upp ett projekt eller vad fan som helst. Håll dig upptagen och distrahera dina tankar. Undvik gärna saker som är för monotona eftersom de ger dig för mycket tid att tänka - spinning. 

Glöm inte äta. Du kommer inte vara hungrig eller sugen, men ät ändå - även om det bara är ett äpple.

Undvik alkohol. VALBAR!

Skriv mycket, om vad som helst och ingenting. Men låt dina fingrar smattra och låt dina tankar flyta. Ofta kan du dra upptäcka nya tankebanor i dina känsloreaktioner när du inte tänker så mycket utan bara skriver. Bry dig inte om vad du skriver om, allt som kommer ner är bra. 

Ta atarax, full dos. Vad som än kan hjälpa dig är bra, medicin gör dig inte svag. 

 

Bli bättre tillslut, jag hoppas verkligen att jag blir det. 

 

Det finns ju ett sort mellanläge. En plats eller ett tillstånd som jag verkar glömma bort lite för ofta. Den där känslan av att man inte måste känna antingen extrem lycka eller extrem glädje. Ibland känner man inget, vilket vid första tanke låter väldigt sorgligt. Och kanske vid andra också. Men det är samtidigt något väldigt logiskt och kanske rent av nödvändigt. Nödvändigt för att man ska få uppleva topparna och dalarna. Dock är det också skrämmande när man går i mellanläget för länge, efter ett tag känner jag mig som en känslolös robot vars mål är att gå runt i världen och göra, ja, ingenting.

Har börjat bli rädd för spontaniteten som finns i min närhet alltför ofta nu. Möjligheten till att göra saker utan att tänka efter, vilket självklart också kan vara något bra. Men inatt vet jag inte om jag kanske tog det för lång, nej egentligen inte va?

Känslan av att missa något har alltid varit en av mina värsta. När jag vet att mina kompisar hänger utan mig. När jag inser att jag inte är avgörande för om de ska ha kul eller inte. När jag förstår att de faktiskt klarar sig utan mig med. Jag ligger ensam hemma och tänker på allt roligt jag missar nu. Fatta hur många skämt jag inte kommer fatta imorgon nu eftersom de kommer bygga på något som hände ikväll. Någon kommer kanske lite pliktskyldigt försöka förklara för mig vad som hände, jag kommer le och skratta lite försiktigt men jag kommer aldrig fatta. Inte på samma sätt som de kommer göra. "För det är ju svårt att förklara, du måste nästan ha varit där."

 

När jag har trängt bort allt detta tänker jag istället på alla de gånger jag faktiskt är med. Hur jag antagligen är den med högst närvaro i vår fina lilla kompisskara. Och hur alla andra har missat så otroligt mycket mer än vad jag gör denna enda kväll. 

 

Men trots vetskapen om allt detta, kan jag ändå inte skaka av mig känslan att jag missar så mycket viktigt nu. Och att jag är en ensam jävel som inte hör hemma någonstans. 

Jag tror inte att jag gillar ensamheten. Ibland får jag gärna för mig det. Men problemet är att jag inte vet hur jag ska hantera den. För mycket ensamhet ger mig panik och ångest. Några timmar i veckan är nog mitt max. Svårt att fylla ut resterande bara.

Det är så konstigt det där med känslor, det där med kärlek. Jag känner det nästan aldrig, inte på det sättet. Ofta kärlek, men aldrig att vara kär i någon. Eller ja, väldigt sällan då. Hur som så tror jag att jag har hittat min trigger nu. Viktigt är att det ska vara någon jag känt ett tag, någon jag hängt med och gillat som en kompis. Nästan ännu viktigare är att det sen ska komma fram att jag inte är själv om att tycka om denna personen, det är då känslorna verkligen blommar ut. Och sedan ska såklart personen jag gillar och personen som också gillar denna person ifråga bli kära. Leva lyckliga i alla sina dar, skaffa 2,2 barn, volvo, villa, hund.

 

 

Idag blev jag påmind om att energin kan ta slut. Att det tär på krafterna att alltid vara den glada och sköna. Att den identitet jag har skapat mig här i öret inte är ett ideal som jag alltid kan leva upp till. För några månader sedan när jag var ledsen sa Filip "hur mår du egentligen? det syns så tydligt på dig när du inte mår bra.". Jag tror att han har fel. Jag tror inte folk brukar märka när jag mår dåligt, någon gång ibland lyser det säkert igenom. Men då tror de nog att det är de enda tillfällena jag mår dåligt. De tror att de känner mig, och de tror jag också att de gör. Men ibland så känns det som att de liksom har missat en stor del av vad som faktiskt utgör mig. Men detklart, det är ju svårt att lära känna folk på riktigt på riktigt. Jag vet inte om man ens någonsin kan göra det?

Allt som allt så har 2014 varit ett mycket bra år. Den största anledningen till detta är att jag flyttade till Örebro. Alltså det är verkligen det bäst jag gjort på länge, har mått så bra där att det nästan skrämmer mig ibland. Har fått så många nya fina vänner som jag bryr mig om något otroligt, så glad att dem har kommit in i mitt liv. Årets andra riktiga toppar är Bali och Bråvalla. Bali var ju bara helt fantstiskt, bästa resan jag någonsin gjort, mycket tack vare Anna och Matilda. Det är förresten också ett av årets tråkigaste, att jag inte har sett dem på flera månader nu eftersom de gav sig av till Autralien. Bråvalla var bara fantastiskt, hängde med mitt fina, underbara, älskade gäng och dansade, sjöng och var glad. 

 

Det var längesedan jag var riktigt nöjd med ett år, längesedan jag tittade tillbaka på det som hänt och faktiskt kände att jag gjort saker jag vill och levt på riktigt. Därför blir jag så orimligt lycklig av att äntligen ha fått till ett år som jag känner var värt, där jag inte ångrar det jag gjort. Tänker på ett inlägg jag skrev i april, att det är okej om jag vill vara ung och dum, känner jag för det så ska jag vara det. Haha, känner verkligen att jag har tagit till mig det sedan jag flyttade, och det har varit helt jävla fantastiskt.

 

Så tack till alla fina som har gjort 2014 så otroligt bra, nu blir målet att fortsätta på samma bana och se till att jag kan känna precis samma känslor om ännu ett år.

Hmm, eh ja. Livet alltså. Allt går väldigt mycket upp och ner hela tiden. Igår mådde jag jättedåligt och kände att jag var påväg att falla tillbaka i något sorts dumt läge. Idag däremot har jag mått super hela dagen. Älskar sådana här dagar, när man får mycket gjort och samtidigt hinner hänga med någon fin kompis. Överlag den senaste tiden så har jag faktiskt mått väldigt bra. Jag tog lite ledigt från skolan efter en jobbig incident och tog då tillfälle i akt att bara vara med dem jag gillar mest. Har tänkt lite på det och längre fram i livet kommer man inte kunna göra sånt som jag tar för givet nu. Så jag har kommit fram till att jag ska ta tillvara på att jag är ung, och om jag skulle vilja så är det okej att någon gång var lite dum.

Sitter här med en liten nattfundering. Inser att jag blir glad och stolt när jag vågar göra saker som jag är rädd för. Även om det nästan oftast slutar med att jag blir ledsen eftersom att det gjort för det mesta innefattar en andra part som spelar in. Jag tänker att även om det slutar dåligt, så vågade jag ju ändå göra det, vad det nu är. Och det är ju så man måste lära sig. Man överkommer sina rädslor genom att utsätta sig för dem, spelar ingen roll om det handlar om chefer, spindlar, killar eller ensamhet. Man måste våga även om man inte gör det egentligen. Och ju mer man vågar, desto större chans borde det väl vara att det någon gång går rätt. Eller?

 

Jag sitter här och försöker komma fram till någon sorts framtid. Vad jag vill göra, hur jag ska göra det och ännu viktigare, när jag ska göra det. Jag har fått för mig att jag vill börja plugga. I Lund. Men innan dess måste jag till NZ. Jag vill plugga efter sommaren, men då kommer jag inte hinna åka till och uppleva NZ eftersom att min ortodontist inte tycker att jag borde åka iväg under en längre tid sålänge tandställningen är kvar. Om något skulle hända och allt helt plötsligt skulle göras ogjort, det hade ju bara varit det värsta någonsin så jag tänker ju lyssna på henne.

 

Jag har nog egentligen kommit fram till att det inte är så jävla viktigt att jag börjar plugga redan nästa sommar. Varför måste jag liksom ha så bråttom med det nu när jag äntligen har all tid i världen? Ja, det kan man fråga sig. Och jag har inget bra svar. Mer än att jag är trött på att inte göra något. Jag ligger hemma och är trött på att vara här. Jag vill göra något nytt och spännande och så fort jag kommer på att det lär dröja ett bra tag blir jag bara, ja, förstörd. Så jag är lite i en jobbig tid nu. Hoppas på att det går över snart.

Tror att jag kan ha skrivit detta innan, men nu slog det mig igen. Hårdare än någonsin innan. Jag har alltid varit längst i klassen, oftast ganska bra mycket längre. Detta har bidragit till att jag också alltid känt mig allmänt stor, och ofta också tjock. Något som jag nu ångrar så otroligt mycket. Idag råkade jag stöta på en bild som är tagen 2006, alltså för sju år sedan. Jag kommer ihåg den klänningen, att jag gillade den i affären men sen faktiskt aldrig använde den utanför huset eftersom jag tyckte att jag såg så stor ut i den. När jag tittar på bilden nu tappar jag hakan över att jag faktiskt någonsin varit så smal. Jag tror väl nästan egentligen fortfarande att jag alltid haft några extrakilo. Det jag vill ha sagt är väl helt enkelt att man inte ska tänka för mycket, några år senare tittar man tillbaka och ångrar grovt att man ältade helt obefogade saker fram och tillbaka tills de satt sig permanent. Det som man själv ser är inte alltid samma som verkligheten.

 

Det är något fel på mig. Mitt humör går upp och ner som en jävla berg och dalbana. Jag skrattar av något som jag tror är äkta glädje för att minuten senare börja storböla och inte förstå vad jag gör här eller ens för den delen vem jag är. Ja, det är något som är fel just nu. Hoppas väl att hitta tillbaka snart, till mig. Eller till något annat. Men gärna något.

 

 

 

Livet har gett mig mycket. Så otroligt många fina stunder med oförglömliga vänner. Jag är rädd att jag ska glömma bort er. Att ni långsamt ska flyta iväg i mitt undermedvetna, både stunderna och vännerna. Jag som vill ha kvar er båda.

Pratade precis med Sigge på andra sidan pölen, bästa vackraste Sigge. Du är grym och jag saknar dig!

 

 

 

Ännu en bra helg har seglat förbi. Som jag skrev innan så kom Ibbe hit i lördagskväll vilket var väldigt fint. I söndags åkte vi iväg hela gänger till Lisa som bjöd på afternoon tea, det var så mumsigt som man tänker sig att det ska vara. Och det var även en väldigt trevlig söndagseftermiddag. På kvällen kom Karin hit och sov över vilket var väldigt kul, hehe, var några år sedan sist! Jag vill verkligen att alla helger ska vara såhär, bara bra och fulla med finaste människorna. Men som man säger, efter regn kommer solsken, ehh, fast tvärtom nu då. Jag har nämligen gått och blivit sjuk. Klarade skoldagen men det var inte kul. Nu ligger jag hemma helt död med extremt ont i halsen, torra ögon och en bultande huvudvärk. Jag hoppas att några avsnitt av Ugly Betty kan bota detta för jag är inte på humör för en långvarig sjukdomshistoria till. Adios.  

 

Jag gillar att inte jobba på helgerna. Att inte gå från skolan på fredageftermiddag direkt till jobbet. Att inte komma hem sent på söndagskvällen och stupa i säng så att jag hinner sova någon timme innan skolan dagen efter. Livet är fint. Och man ska ha tid att umgås med folk. Att umgås och må bra. Jag har haft ännu en bra helg. Vilket jag tackar mina älskade vänner för. Gamla, nya och nygamla. Ja, ännu en söndagskärleksförklaring. Men jag älskar er alla. Ännu en gång.

 

 

Idag har jag och Matilda shoppat. Det var en väldigt mysig spontanrunda och jag har insett att jag är glad att jag har fina vänner. Nu kommer jag med ett nyårslöfte, och jävlar vad jag ska kämpa för att hålla det. 2013 ska bli det året då jag hänger med. Då jag gör sånt som jag annars brukar säga nej till. Jag ska ta varje chans jag får att umgås med människor. Jag ska bli en sån jävla spontan person. Och jag ska ha så stört kul. 2013 ska bli det bästa året, bara för att det har alla förutsättningar att bli det. Jag ska se till att det blir det. Inte tänka så mycket, bara göra. Det kan väl inte vara så svårt att hålla?