Inatt blev jag jagad av någon med pistol. Jag försökte springa men som vanligt rörde sig mina ben inte lika snabbt som det borde. Det gick långsammare och långsammare, helt plötsligt hörde jag pistolskottet. Jag kommer inte ihåg vem det var som jagade mig. Men det var någon jag kände. Jag kommer dock ihåg att kulorna var formade som pilar, de hade som en svans efter sig. Jag kan inte komma ihåg smärtan när kulan träffade mig, men jag kommer ihåg skräcken.

Mardrömmar har blivit en vana. När jag sover länge, vaknar och somnar om. Det är oftast då mardrömmarna börjar. I verkligheten går det väl inte mer än några minuter, men i mitt huvud kan det gå både dagar, veckor och år på den tiden. När jag tillslut vaknar är jag oftast på gränsen till tårar och jag måste intala mig själv både en och två gånger att det bara var en dröm, innan jag kan börja andas. Så fort jag stänger mina ögon och somnar om, kommer jag in i drömmens värld igen. Och helt plötsligt är allt så otroligt verkligt igen. Det är ingen dröm, nej det är verkligheten.