Min mormor har en tendens, (snarare tics) att alltid när det blir tyst försöka bryta den stela stämningen med att med en liten suck säga "Så att...". För några år sedan retade det gallfeber på mig, men nu har jag insett att det faktiskt är lite mysigt. När hon sa det nu i helgen kom jag på mig själv med att sitta och småle. Det var lite mysigt, lite hemtrevligt.