Det var en gång en flicka som hette Agnes. Hon bodde i ett stort vitt hus med en röd dörr i en liten förort till Göteborg. En kväll skulle Agnes packa sin väska, för dagen därpå skulle hon nämligen träna MRL på Sportlife vid Domkyrkan. Hon tog fram handduk, träningskläder, trosor och strumpor som hon la i sin svarta väska. Efter en härlig natts sömn kände Agnes sig på bra humör. Hon var på så bra humör att alla hennes morgonrutiner gick übersnabbt. Eftersom hon helt plötsligt hade en massa tid över gjorde hon det stora misstaget att sätta sig framför datorn. När man sitter framför datorn går tiden tydligen väldigt snabbt. Som tur var råkade Agnes slänga ett öga på klockan och se att bussen till skolan skulle gå om fem minuter. Hon sprang ner, drog på sig sina skor, slängde den svarta väskan över axeln och for ut ur huset. Agnes var pigg, men väskan var trött. När hon rundade ett hörn fick väskan för sig att släppa vid ett av fästena för axelremmen. Agnes kunde nästan se i slowmotion hur alla hennes saker åkte ur väskan när den lossnade från fästet. I brådskan hade hon inte haft tid att stänga väskan. Så Agnes samlade snabbt ihop alla sina saker och fortsatte mot bussen. Hon hann. Ett antal timmar senare när skolan var slut var Agnes på gymmet och bytte om. När hon skulle ta på sig sina träningsbyxor kunde hon inte hitta dem. Hon tänkte tillbaka på när hon hade tappat väskan. Hade hon glömt byxorna? Nej, hon kom bestämt ihåg att hon hade lagt in dem i den svarta väskan igen. Ja, där var dem ju. Agnes tog på sig byxorna och skyndade in till salen där passet skulle vara. En timme senare kom en ny, lite svettigare och lite rödare version av Agnes ut. Hon tog en härlig dusch och började klä på sig. När hon kom till strumporna blev hon lite förvirrad. Hon rörde omkring lite i skåpet. Inga strumpor där. Sedan kollade hon väskan. Inga strumpor där. Hon kollade på golvet. Inga strumpor där. Hon kollade överallt igen. Men det fanns inga strumpor. Eller jo, dem äckliga, svettiga strumporna som hon haft på passet var ju där. Agnes tänkte tillbaka på kvällen innan då hon hade packat sin väska. Kunde hon ha glömt strumporna? Nej, hon kom bestämt ihåg att hon hade lagt dem i den svarta väskan. Agnes ryckte på axlarna, hon tänkte att de antagligen hade ramlat på golvet och att någon annan hade trott att det var deras strumpor. Hon tittade ogillande på de svettiga, använda strumporna och drog sedan på dem på sina fötter. Agnes tog bussen hem och promenerade som vanligt den sista biten. När hon rundade samma hörn där hennes väska innan hade gått sönder så ser hon något ligga där i solskenet. Hon böjer sig ner och ja visst, det var ett par strumpor. Hennes strumpor. De hade legat där på vägen i flera timmar, och ingen hade kört över dem med sin bil, ingen hade gått på dem och det hade inte heller regnat på dem. Hon började skratta för sig själv. Hon öppnade grinden och gick in i sitt stora vita hus med röd dörr, redo att berätta för någon som råkar vara hemma, vad som hade hänt. Men det var ingen hemma. Agnes blev lite ledsen. Då ser hon sin brors dator och fick en briljant idé. Hon öppnar Safari och går in på blogg.se. Sedan börjar hon skriva.