Vem orkar. Men det är ju bara pengar. Och det är bara sex, Ingen orkar men det händre ändå.

Hur ledsen blir man inte? När man haft en så fin dag. När man vet att man har så fina vänner som faktiskt bryr sig om en. Men trots detta så blir jag så ledsen. Jag kan inte komma fram till om det är alkoholen som får mig att må såhär eller inte. Ibland kanske, men ibland gör den ju mig så glad. 

 

Men hur ska man egentligen känna nu? Nu när man kommer hem helt själv till en tom lägenhet. Är det då man ska känna lyckan? För den känner inte jag nu.

Idag blev jag påmind om att energin kan ta slut. Att det tär på krafterna att alltid vara den glada och sköna. Att den identitet jag har skapat mig här i öret inte är ett ideal som jag alltid kan leva upp till. För några månader sedan när jag var ledsen sa Filip "hur mår du egentligen? det syns så tydligt på dig när du inte mår bra.". Jag tror att han har fel. Jag tror inte folk brukar märka när jag mår dåligt, någon gång ibland lyser det säkert igenom. Men då tror de nog att det är de enda tillfällena jag mår dåligt. De tror att de känner mig, och de tror jag också att de gör. Men ibland så känns det som att de liksom har missat en stor del av vad som faktiskt utgör mig. Men detklart, det är ju svårt att lära känna folk på riktigt på riktigt. Jag vet inte om man ens någonsin kan göra det?

 

En kväll som jag inte vill glömma av. White party. Tog med Ida och Hedvid på förfest hos Filip med Ludvig, Bill, Albin och Calle. Vi spelade fuck the dealer. Fortsatte trav. Allsång till Tenacious D. Taxi till kåren. Glowsticks som förstörde min innertandställning. Lambo med öl. Öl på Filip. Dans. Skratt. Glädje och sånt.

 

Sen tappade jag mitt kreditkort och garderobslapp. Fick vänta en timme efter stängning för att få ut min väska. Kom hem med ett hål i hjärtat för att en så fin kväll var tungen att ta slut, istället för att glädjas över den fantastiska kväll som jag precis fått vara med om.

 

Så började denna dippen. Nu har jag varit på min lägre nivå i nästan en vecka. Har inte mått såhär dåligt sedan jag flyttade till Örebro. Inte under såhär lång tid iallafall. Trodde egentligen lite naivt att jag skulle slippa detta nu. Men det spelar tydligen ingen roll vart man bor eller hur nöjd man tror man är med livet, jag kommer nog alltid må dåligt i perioder. Måste gå och prata med någon så att jag får hjälp att reda ut detta, igen. 

Ett till utbrott. Andra nu sedan jag flyttade hit. Vilket uppenbarligen suger. Blir arg för att jag har ont. Blir arg för att jag inte kan sova, eftersom jag har ont. Så ja, kul. Annars är det bra, jobbar på ett roligt arbete med Sofia. Kanske borde försöka fokusera på det istället. Men svårt att vara fokuserad när man bara är trött hela tiden.

Ett till utbrott. Andra nu sedan jag flyttade hit. Vilket uppenbarligen suger. Blir arg för att jag har ont. Blir arg för att jag inte kan sova, eftersom jag har ont. Så ja, kul. Annars är det bra, jobbar på ett roligt arbete med Sofia. Kanske borde försöka fokusera på det istället. Men svårt att vara fokuserad när man bara är trött hela tiden.

Ett till utbrott. Andra nu sedan jag flyttade hit. Vilket uppenbarligen suger. Blir arg för att jag har ont. Blir arg för att jag inte kan sova, eftersom jag har ont. Så ja, kul. Annars är det bra, jobbar på ett roligt arbete med Sofia. Kanske borde försöka fokusera på det istället. Men svårt att vara fokuserad när man bara är trött hela tiden.

Jag har haft konsant hög puls i över tre dygn. Hjärtklappning, svårt att andas och minnesluckor. Jag trodde det berodde på att vårt flyg från Lissabon blev inställt vilket betydde att jag inte skulle hinna tll första dagen med de examinerande talen. Idag insåg jag dock at detta inte var fallet. Igår låg jag i sängen i Örebro, jag var äntligen framme. Allt var egentligen lugnt, jag visste att jag skulle hinna till mitt tal och att allt hade löst sig, ändå var jag tvungen att ligga där och aktivt berätta för min hjärna att jag behövde andas. Jag låg där och bestämde att nu ska jag andas in, och nu ska jag andas ut. När jag glömde andas in blev jag brutalt påmind genom en ihärdig smärta i mitt bröst. 

 

Nu har allt släppt, nu har jag lugnat ner mig. Nu, efter mitt examinerande tal.

 

Det gick inte ens särskilt bra. Men bara det att jag vet om att jag är klar med det gör att jag kan andas igen, att min kropp nu andas igen av sig själv. Så märkligt att ett litet fem-minuters långt framförande kan påverka en så mycket. 

Min första ordentligt riktiga dipp kom nu. Jag har bott här i en månad och detta är första gången jag mår riktigt dåligt. Sjukt egentligen. Tror att jag säkert gjorde det minst två gånger i veckan när jag bodde i Göteborg. Så helt enkelt, so far so good. Och med good så menar jag jävligt good faktiskt. Trivs jättebra här och än så länge går det riktigt riktigt bra. Kommer ju såklart komma längre perioder då allt inte känns riktigt lika superbra, men ja, hittills har det varit helt jävla fucking åsum. Håller bara tummarna nu för att det är en tillfällig dipp och att den går över imorgon, då ska jag nämligen hålla mitt fjärde tal. Hjälp vad snabbt allt går!

 

Bråvalla var bra, så himla bra. Jag både skrattade och grät, men mest skrattade jag så sjukt jävla mycket. Det är svårt, man sov ingenting och man drack hela tiden, därför går dagarna minst sagt ihop. Men det gör inte så mycket för mig, bara jag kommer ihåg gukdklimparna.

 

Jag och Sebbe röjde järnet Dropkick Murphys, valsade runt i en ring och dansade med okända människor. Vi stod kramandes i en ring och grät ikapp när Mando Diao avslutade med att dedikera Strövtåg i hembygden till Kristian Gidlund. Jag fick stå och skrika till The Offspring medans resten av gänget stog och tittade konstigt på mig. Vi hoppade alla i takt till Movits! Jag knödde mig ensam igenom en moshpit för att hamna längst fram i slutet på Mustuasch. Vi diggade och dansade när Den svenska björnstammen. Jag och Sebbe fick se när himlen öppnade sig, scenen höll på att blåsa bort och Petter blev bortföst från scenen. Iron maiden, IRON MAIDEN, ALLTSÅ IRON MAIDEN FÖR FAN! Vi såg också Imagine Dragons, hehe, tyvärr kommer ingen av oss ihåg så värst mycket av det mer än att det var bra.

 

Så att eh, ja, det sammanfattar väl dessa fantastiska dagar ganska bra? Och en bildbomb skadar ju såklart inte heller.

 

Idag kom jag hem efter två veckors resande, Paris och Barcelona. I övermorgon åker vi till Bråvalla. Jag har en klump i magen. Jag är nostalgisk och jag börjar gråta för minsta lilla. Fast detklart att det är så, annars hade jag inte skrivit. Jag har kommit fram till att jag bara skriver när jag är antingen på lägsta djupaste botten eller på den allra högsta och solbelysta toppen. När känslorna flödar över och blir för mycket för att begrava inom sig.

 

Tittade precis på GoT, har ett avsnitt kvar på denna säsongen nu. Tänkte egentligen dra ut på det lite, men kommer ändå inte kunna somna inatt så det är väl lika bra att bara köra på kanske.

Jag måste skriva innan jag glömmer. För det första var jag med om något mycket sjukt igår. Det var valborg och vi gick på chalmersfesten. När festen började närma sig sitt slut kommer en DJ fram till oss, frågar om vi har planer på efterfest och ger oss ett kort med sitt nummer på. Jag och Tilds ringde och drog dit. Blev insläppta i ett garage som sedan ledde in till ett större rum med en massa mindre anknytande rum. Vi var supertaggade och tyckte det var asballt. Sedan försvann Tilds ett tag och jag fick världens dipp, från att ha varit och dansat högst uppe på toppen kändes det som att jag hade störtdykit rakt ner och fortsatt ner. Jag funderade på att gå hem. Peppade sen upp mig själv, bestämde att om tio sekunder skulle jag gå och prata med någon. Jag räknade neråt från tio och när jag kom till noll gick jag in i ett rum och satte mig ner med ett gäng. Och sedan hade jag den roligaste timmen på så otroligt lång tid. Och allt för att jag vågade rycka upp mig. Sedan får man inte glömma taxiresan till avenyn med Perre och Berra, men det är en annan historia.

 

För det andra har jag blivit extrem. Lisse har haft öppet tre dagar. Första dagen var inget konstigt. Andra dagen hade vi varit på Nef kvällen innan, sedan åkt hem till Amandas kompis och dygnat. Jag kom alltså till jobbet utan att ha sovit och efter en hård jävla utekväll. Tredje dagen var idag. Jag sov tre timmar inatt, tillsammans med två andra i en liten säng. För att krydda det hela lite krökade vi tolv timmar i sträck igår. Men det fina med detta är dock att idag på jobbet sa Alice till mig att det var kul att se att jag var så glad. Jag tänkte lite på vad hon sagt och det stämde verkligen. Hade gått på moln hela dagen trots att det var kaosmycket folk och superhets. Jag gick till och med med på att jobba över två timmar, trots stor sömnbrist och eventuellt bakis. Jag tror det var den där roligaste timmen inatt som gjorde det. Man behöver inte få ragg för att en kväll ska bli fantastisk, det räcker med ett ordentligt jävla lyckorus och så kan man leva på det ett bra jävla tag.

Denna dagen har varit så himla fin och bra. När jag tänker tillbaka på den förvånas jag över att en så vanlig dag kan ha blivit så bra.

 

Blev väckt av att de ringde från skolan och frågade om jag ville jobba. Först sa jag nej för att jag trodde att jag mådde dåligt men mest för att sängen lockade såå mycket. Sedan insåg jag att jag har längtat efter att jobba ett tag nu och sa snabbt ja innan hon hann lägga på på mig. Hetsade i mig frulle och var på skolan tjugo minuter senare. Hade en ganska bra förmiddag med en förskoleklass, musik, idrott, teaterföreställning och mycket ute. När jag hade rast hittade jag en av städerskorna i personalrummet, tillsammans med sin dotter och dotterns nyfödda bebis. De såg hur jag tittade och log mot bebisen och frågade mig om jag ville komma och kolla på henne. Efter ett tag fick jag hålla henne. Så jag ägnade min rast åt att mysa med och glädjas av en liten bebis. Alltså så små barn kan verkligen göra en lycklig på riktigt. Efter rasten gick jag och en annan vikarie iväg med en 1:a till Bockemossen, hängde med dem i solen och bara hade det allmänt gött. När klockan slog fyra gick jag hem och cyklade iväg till gymmet, sedan när jag hade tränat cyklade jag hem igen.

 

Att en sånhär vardaglig dag kan vara så fantastiskt bra ger mig lite hopp, eller nej, mycket hopp.

Hmm, eh ja. Livet alltså. Allt går väldigt mycket upp och ner hela tiden. Igår mådde jag jättedåligt och kände att jag var påväg att falla tillbaka i något sorts dumt läge. Idag däremot har jag mått super hela dagen. Älskar sådana här dagar, när man får mycket gjort och samtidigt hinner hänga med någon fin kompis. Överlag den senaste tiden så har jag faktiskt mått väldigt bra. Jag tog lite ledigt från skolan efter en jobbig incident och tog då tillfälle i akt att bara vara med dem jag gillar mest. Har tänkt lite på det och längre fram i livet kommer man inte kunna göra sånt som jag tar för givet nu. Så jag har kommit fram till att jag ska ta tillvara på att jag är ung, och om jag skulle vilja så är det okej att någon gång var lite dum.