Jag har precis kommit hem från familj numer ett. Efter åtta gånger trodde jag att vi hade kommit in på rätt svar. Men nej. Jag gick därifrån med tårar i ögonen och skämdes som ett fån när Erika frågade om jag ville ta en paus. "Är det för mycket för dig?" frågade hon. Jag vet inte, är det kanske så det är? Är jag inte mogen nog att ta hand om tre små skrikande, gnällande underbara barn? Jag vet inte, fortfarande. Men jag vet, att J gjorde något obeskrivligt vackert. När jag hade läst saga för henne så ville hon att jag skulle ligga kvar i sängen tills hon somnat. Sedan tog hon min hand och la den över sig. Hon låg och kramade min hand tills hon somnade. Hon är tre. Förstod hon hur glad jag blev? Hur viktigt detta var för mig? Antagligen inte. Men barn har en viss förmåga att göra helt rätt saker ibland, även om de inte har en aning om att dem gör det.