Jag tycker synd om min familj. Som alltid måste dras med mig och mitt gnällande. Som måste leva med mig, och att jag inte lever som jag lär. Som står ut när jag kommer hem trött och helt utpumpad. Som inte ger upp när jag skriker och klagar på allt och alla. De älskar mig för att de måste. Eller? Nej, det måste dem väl kanske inte egentligen. Kanske älskar dem mig för att de faktiskt gillar mig och bryr sig om mig trots att jag alltid är jobbig när jag är hemma. Jo, förhoppningsvis är det så. Och förhoppningsvis kan jag faktiskt ta tag i mig själv och bättra mig.