Igår när det var sent. När hela huset sov, förutom jag. Då var jag hungrig. Jag gick in i köket. Hämtade en stol för att kunna nå upp till knäckebröden. Jag klev upp på stolen och öppnade skåpet. Har jag sagt att jag har spindelsensorer? Nu vet du. Mina spindelsensorer varnade. Jag lyfte blicken en aning. Mitt hjärta frös till is och jag slutade andas. Jag ser hur en spindel stirrar ner på mig från taket. En vanlig spindel. Inte stor men inte liten. En sån spindel som jag faktiskt borde kunna ta. Men nej. Jag fegar ur. Utan att släppa blicken från spindeln kliver jag ner från stolen och lämnar köket. "Jag tar den imorgon". Men inerst inne hoppas jag att den kommer vara borta imorgon. Det blev inget knäckebröd inatt.

Det första jag gjorde imorse när jag gått upp var att gå ner i köket och söke igenom taket. Men nej, den är borta. Jag slappnar av. Men sedan stelnar jag till igen. Nu vet jag ju inte var den är. Tyvärr är jag den enda i min familj som har välsignats med spindelsensorer så det är bara jag som upptäcker dem. Nu får jag vänta tills den dyker upp igen och skrämmer livet ur mig. Då måste jag fan skärpa mig och ta den jäveln.