Jag gnäller mycket. Det gör inte Johan. Hon gnäller nästan aldrig. När vi orienterade i börjar på terminen gick vi igenom ett träsk. Jag hade på mig gummistövlar och hon hade converse. Jag gnällde typ hela tiden om jobbigt, tungt och kallt det var. Men det gjorde inte hon. Inte en gång. Detta låter säkert märkligt men det är något jag har tänkt mycket på och kommit att beundra. Det är nästan oförståeligt för mig att när man är bekymrad över något, inte slänger ur sig det och kryddar lite på toppen. Men så är det. Hon är inte sån.

Jag ser upp till henne på grund av denna enkla orsak. Svårare behöver det inte vara.