Har du någon gång tänkt att du är med i en film? Det gör jag när jag sitter på bussen. Jag kan komma på mig själv med att sitta och stirra ut genom fönstret, börja sjunga ytterst lågt och sedan nästan ta i ordentligt med min vackra stämma. Jag tänker att helt plötsligt kommer folk att stämma in i min sång och vi börjar dansa tillsammans. Det fetaste musikalnumret någonsin. Jag kan komma på mig själv med att tänka att mina ögon är kameror som filmar från olika vinklar. Hur de följer någon som går på bussen hela vägen längs gången tills de sätter sig på sin plats. Jag kan komma på mig själv med att höra ett måttlöst högt ljud och sedan se eld och känna värme. Sedan hör jag ambulansen. Eller brandbilen. Långt, långt borta.

Vad det än är som händer i min lilla fantasi, så är det alltid jag som är i fokus. Det är jag som börjar sjunga. Det är mig kamerorna tillslut kommer vila på. Det är mig som ambulansen akut måste köra till sjukhuset (jag överlever ju självklart, trots mina fem brutna revben, svåra hjärnskakning, blodbrist och punkterade lunga). Allt handlar om mig. Jag är centrum. Jag är allt. Känn på den du.