Det händer oss alla. Ibland mår vi dåligt. Ibland blir vi sårade. Igår natt satt jag på bussen. Vid ett stopp gick två tjejer på och satte sig precis så att jag både kunde höra och se dem.En av tjejerna berättade hur hennes hjärta precis blivit krossat, hur hon bara ville vara med honom, hur hon aldrig skulle kunna älska någon annan. Då sträcker sig den andra tjejen fram och tar hennes hand, tittar henne djupt in i ögonen och berättar för sin kompis hur otroligt fin hon är, och att vilken kille som helst borde skatta sig lycklig om han var älskad av henne. Jag blev så glad. Det finaste hade varit om alla alltid hade någon att bli tröstad av. Någon som ger en komplimanger och berättar att man är fin, även om man just då känner att hela ens värld har fallit i bitar. Tyvärr så har ju inte alla en någon.