Idag kom Roland fram till mig efter han delat ut alla diktanalyser. Jag sa att jag inte kunde läsa hans kommentarer eftersom de var lika klottriga som alltid. Han förklarade att han hade blivit personlig, sen började han läsa högt för mig. Han sa att han led med mig för att jag aldrig kommer den där sista biten, att han så gärna ville att jag skulle klara det men även denna gången föll jag vid målsnöret. Han vill så gärna att jag ska klara det, och det gör mig rörd. Sedan frågade han hur jag mådde och jag svarade instinktivt "bra". Är det säkert frågade han. Då sa jag nej. Det är fint när man vet att lärare bryr sig om hur man mår, och inte bara hur man presterar.