Jag crashade med cykeln, bröt näsan och fick sy fyra stygn ovanför högra ögonbrynet.

 

Igår var jag ute och cyklade. Det kom en bil som jag inte såg, jag hann inte bromsa så jag fick väja för den istället. Det är en väldigt obehaglig känsla när man inser att detta inte är bra och att det kommer gå dåligt, men man kan inte göra något utan man är tvingad att bara vänta och låta det hända. Och vara rädd. Man hinner tänka ganska mycket på väldigt liten stund, jag visste att jag skulle köra in i trottoarkanten. Att jag skulle slå mig. Skulle jag bryta nacken? Få hjärnskakning? Svimma? Styret i magen? Kanske skulle jag klara mig med ett litet skrubbsår.

 

Jag körde iallafall rakt in i en hög trottoarkant och det tog tvärstopp. Jag flög över cykeln ner i marken och landade i ett buskage. Huvudet åkte först. Jag låg där och kunde inte andas. Jag väntade och hoppades att någon skulle komma och hjälpa mig. Det kändes som att jag låg där länge, men det var nog bara någon sekund. Jag hörde hur en man ringde ambulansen. Hur en annan man med brytning frågade var jag hade ont. Jag såg rött. Det droppade så mycket blod från någonstans att jag typ blev blind. Det gjorde ont i min rygg. Någon sa till mig att jag skulle ligga still medans de lyfte bort cykeln som låg över mig. Jag grät och sa att jag hade ont i ryggen. Jag ville vända på mig men de ville att jag skulle ligga kvar. Tillslut började jag vända på mig själv och då kände jag hur några hjälpte mig. Jag sa att jag blödde jättemycket, att det antagligen inte var så farligt som det såg ut. Jag ville inte se människorna runtomkring i ögonen, jag var rädd att jag genom deras reaktioner skulle kunna läsa av hur jag såg ut. Jag visste ju redan att jag blödde jättemycket i ansiktet, men det gjorde inte ont. Kanske var det bara skrapsår? Jag reste på mig, och det gick bra. Någon hjälpte mig till en bänk där jag satte mig ner. Jag fick veta att ambulansen var påväg. Det kändes ju onödigt. Jag mådde ju bra. Jag kunde ju till och med gå själv, inte behövde jag ambulans.

 

Den kom dock snabbt. En kvinna steg ut och en av de första sakerna hon frågade var om min näsa brukade se ut sådär. Jag kände hur gråten började komma upp ur halsen när jag försiktigt förde händerna till min näsa. Nej, så ska den inte kännas. Hon berättade att den antagligen var bruten. Fan. Och där kom tårarna. Vi åkte iväg med ambulansen och efter ett tag stannade vi och två poliser steg in, jag blev helt chockad (som att jag inte var tillräckligt chockad innan!). Varför kom det poliser, det var ju en olyckshändelse alltihop och det var ingen som var skadad mer än jag. Jag var så förvirrad. När poliserna frågat ut mig lite snabbt åkte vi vidare mot Östra. Där blev jag inkörd på kirurgen och fick vänta i korridoren.

 

Jag var på kirurgen i flera timmar och det mesta var väntan. Men ibland hände det saker. En sjuksköterska kom och torkade av allt blod jag hade i ansiktet. Mamma kom, tack <3. Man plockade ut smuts ur mitt sår och sydde sedan ihop det. Så läskigt när man känner att de verkligen är och pillar inne i mitt huvud, det gör inte ont, men man känner att dem är där. Jag röntgades för att kolla om näsan var bruten och även om det var något som gått sönder i mitt vänstra kindben. Kvinnan som hjälpt mig precis när olyckan skett kom till sjukhuset och frågade hur jag mådde, åh vad fina människor det finns. Det konstaterades att näsan var bruten. Ryggen kollades en massa gånger men som tur var verkade det inte vara något stort fel på den, puuh! Och så snabbt kan man sammanfatta sex timmar på sjukhus.

 

Cykeln gick sönder. Vilket känns väldigt jobbigt för det var Bengts cykel. Ramen knäcktes på två ställen, så jag måste ha cyklat snabbare än jag trodde. Jag ringde Bengt på kvällen och han var jättegullig, såklart.

 

Idag har jag lite ont i ryggen och min kropp är sliten. Men jag mår bra, det hade kunnat vara så mycket värre.