Mamma kom tidigt, vid nio någon gång tror jag det var. Då visste vi inte om jag skulle få åka hem eller om det skulle bli en natt till så hon hade tagit med sig lite roliga grejer, typ nagellack, apelsiner med tillbehörande liten juicepress och lite saker att fördriva tid med. Vi fick dock veta, inte långt efter att hon kommit att jag fick min doktor hade ringt och sagt att jag fick åka hem om jag ville. Jag blev jätteglad och vi bestämde att jag nog faktiskt skulle må bättre hemma och att jag var tillräckligt frisk för att lämna sjukhuset. Så vi började långsamt plocka ihop mina grejer och sedan gick vi bara därifrån. Jättekonstig känsla att bara gå. Och så himla härligt.

Påvägen hem var jag insvept i en sjal som gick upp över näsan, tyckte själv att jag såg jätteläskig ut men bättre det än att jag skulle skrämma folk med mitt uppsvällda ansikte. Nu hade dock svullnaden gått ner ganska rejält så det var redan mycket bätttre, men ja, långt ifrån okej ändå. Så vi satte oss i bilen och åkte hem. Det var inte jätteskönt att åka bil, minsta lilla skråma i vägen kändes som ett jättegupp för min käke. Så jag satt och spände mig hela vägen hem, försökte sitta med lite öppen mun så att det inte skulle slå ihop så hårt.

Känslan att komma hem, alltså det bästa någonsin. Måns kom ner och kramade mig välkommen hem och gav mig sedan en bukett med jättefina blommor. Jag började storgråta direkt. Haha, sjukhus gör en blödig! Men fint att man kan bli så glad över något så litet. Sedan gick jag upp och duschade bort allt vad sjukhus heter, slängde alla kläder som varit med där i tvätten och kände mig som en helt ny människa efteråt. Så underbart!

Mamma gjorde ett tablettschema till mig. Jag tar en hel del tabeletter nu, alla i olika intervaller, så det är tur att man har en mamma som strukturerar upp och har koll på allt.