Min doktor har från allra första början alltid varit noga med att påpeka att detta är en stor operation och att det inte alltid kommer var så lätt. Att många efter operationen drabbas av depression och mår allmänt dåligt. Igår förstod vi varför man mår så dåligt. Man kan inte skratta. Det gör så förfärligt ont. Vi satt vid matbordet hela familjen och åt middag. Jag drack min soppa. Då frågar mamma när alla kan äta middag imorgon och pappa släpper kommentaren att han "är väldigt flytande i sina tider imorgon". Kan ju läggas till här att vad vi än pratar om så kommer vi på något vis in på min mat, min för tillfället helt flytande kost. Jag och mamma börjar asgarva, samma sekund börjat jag nästan gråta istället för att det gör så ont. Samma sak när Sigge igår berättade en rolig grej och jag knappt kunde dra på smilbanden. Vem skulle inte bli deprimerad av att inte kunna skratta?