Innan har jag tagit två morfintabletter om dagen, en precis när jag vaknat och en när jag ska somna. Idag var det dags att plocka bort en och påbörja någon sorts avvänjningsperiod. Så när klockan ringde klockan 06.00 imorse tog jag bara fyra tabletter, istället för fem. Sedan somnade jag om och sov ganska bra tills klockan slog tolv. När jag vaknade mådde jag förskräckligt, verkligen skitdåligt. Då trodde jag att det var för att jag inte hade tagit morfintabletten imorse och smärtan hade brutit igenom, men sedan insåg jag att det nog inte var därför.

 

Det är svårt att förklara men jag kan inte alltid riktigt säga var det är jag har ont. Jag vet inte om jag har ont psykiskt eller fysiskt. De båda blandas ihop, jag förväxlar dem med varandra samtidigt som de förstås också förstärker varandra. Det som gjorde att jag hade så ont imorse var att det var morgon. Att jag vaknade och hade ännu en tom dag framför mig. Att min dag skulle bestå av väntan på natten så att jag skulle få sova igen. Det är jättehemskt. Vad jag än gör så går det inte att komma ifrån känslan att jag bara går runt och fördriver tiden. Och det kommer jag göra i flera veckor framöver. Det är jobbigast i början på dagen, när jag är ensam hemma. Senare på eftermiddagen när resten av familjen börjar droppa in blir allt så mycket lättare. Så att slippa vara själv är skönt. Därför ska Amanda komma hit imorgon, ska bli jätteskönt att bara hänga lite! Hehe, risken finns väl att jag kommer vara jättetråkig och inte orka med något kul men det går alltid att göra något! Sedan har jag planerat in med Ibbe att förhoppningsvis ses i helgen. Tur att man har vänner!