Jag tycker synd om min familj. Som alltid måste dras med mig och mitt gnällande. Som måste leva med mig, och att jag inte lever som jag lär. Som står ut när jag kommer hem trött och helt utpumpad. Som inte ger upp när jag skriker och klagar på allt och alla. De älskar mig för att de måste. Eller? Nej, det måste dem väl kanske inte egentligen. Kanske älskar dem mig för att de faktiskt gillar mig och bryr sig om mig trots att jag alltid är jobbig när jag är hemma. Jo, förhoppningsvis är det så. Och förhoppningsvis kan jag faktiskt ta tag i mig själv och bättra mig.

Igår diskuterade vi, jag och du. Tänk om jag inte hade konfirmerat mig i Redberg. Då hade vi nog aldrig träffats. Var hade jag varit då? Vem hade jag varit då? Du har påverkat mig så otroligt mycket att det inte är klokt. Jag hade inte varit mig själv om det inte var för dig.

Du är nog den mest aktiva människan jag vet. Inte en sekund av livet låter du gå till spillo. Du ska alltid ha något att göra, du har alltid något att göra. Och du bryr sig så otroligt mycket om alla. Jag tror inte ens att jag förstår. Du är fin och du förstår. Även när du är rädd och inte vet vad du ska säga så lyckas du säga rätt saker. Du har hjälpt mig när jag behövt hjälp. Skrattat med mig när jag var för trött för att göra annat. Gråtit med mig när min själ runnit över med känslor. Min räddare.

Jag är välsignad, tack Gud.




Utan röst men med kraft viskade du
Du är vacker som en dag