- torsdagen -
Jag vet inte riktigt hur det gick till men på något vis lyckades jag faktiskt få några timmars sömn natten mellan onsdagen och torsdagen. Klockan 07.30 på torsdagsmorgon var jag och mamma på Mölndals sjukhus. Jag fick byta om till operationskläder, ta en radda smärtstillande tabletter, de satte fast mitt dropp och sedan var det bara att sitta i sängen och vänta ett bra tag. Skönt att ha mamma med sig. Vid nio-tiden kom en sjuksköterska in och sa att nu var det dags. Jag kramade mamma hejdå och blev ivägkörd till operationssalen. Väl där inne spände de fast mig, ja på riktigt spände fast mig nästan som med ett säkerhetsbälte vid operationsbritsen. Sedan fäste de en massa sladdar lite överallt som gick till en himla massa maskiner som kände av i stort sätt allt jag gjorde och hur jag mådde och så. Kollade blodtryck, syreupptagningsförmåga, hur jag andades, hur mitt hjärta slog och ja, on and on. När allt detta var klart var det äntligen dags att sövas. Vilket egentligen bara var allt jag ville eftersom jag ville få det hela avklarat. De sprutade in sömnmedel i droppet och sedan fick jag syrgas. Jag kände hur det började snurra, hur jag fick huvudvärk och sedan var jag borta.
Jag har ingen riktigt tydlig bild av när jag vaknade sedan. Jag minns att jag mådde illa, att allt var suddigt och att jag låg nerbäddad i sängen och kördes omkring genom en massa långa korridorer som aldrig ville ta slut. Jag kommer egentligen inte ihåg att jag hade ont, bara att jag inte kunde svälja och att det var svårt att andas. Tillslut kom vi fram till ett rum där de ställde min säng, det var ett ganska stort rum med flera sängar och en massa apparater som pep lite hela tiden. Ibland kom det fram sköterskor och bad mig att andas djupare, eftersom en apparat sa att jag andades för ytligt. Under denna tid var jag i något sorts gränsland mellan medvetande och ja, borta. Jag kommer ihåg att någon frågade var kylmasken var, hur den kom en stund senare. Jag hade ingen aning om hur den såg ut men jag var tvungen att sätta mig upp för att de skulle kunna sätta fast den och det var otroligt jobbigt att bara böja huvudet framåt i några sekunder. Men när de väl hade satt fast den och lät det kalla vattnet strömma igenom den så var det något av det skönaste jag någonsin varit med om. Åh vad den masken räddade mitt liv.
Efter ett tag kom mamma, hon berättade det inte då och jag märkte det inte på henne men hon har sagt det nu i efterhand att hon tyckte det var riktigt läskigt när jag låg där med kylmasken på som fick mig att se ut som Hannibal Lecter. Hon satte sig i alla fall bredvid mig och höll mig i handen, för mig snurrade allting fortfarande och jag kunde inte se ordentligt så det var skönt att bara känna att hon fanns där och höll mig i handen. Efter detta har jag lite svårt att komma ihåg vad som hände i vilken ordning. Jag slumrade lite fram och tillbaka och hade inte riktigt koll på så mycket egentligen. Eller jo, jag hade en klocka rakt framför mig så jag visste att tiden gick långsamt, väldigt långsamt. Någon gång kom en undersköterska fram och skulle kolla om jag behövde gå och kissa. Jättekonstigt tyckte jag att jag inte skulle få bestämma det själv. Men hon tog fram ett ultraljud och mätte hur mycket kiss det fanns i min blåsa, på mililitern! Ganska sjukt ändå. Och konstaterade utifrån det om jag behövde gå på toa eller inte. 400 ml var tydligen gränsen. Att gå på toa var ju lite kul också. Jag hade ju precis opererats och var väldigt svag. Så när det var dags så kopplade de helt enkelt bort alla sladdar och apparater som hade koll på mig och rullade in hela sängen på toaletten, och jag behövde bara förflytta mig en halvmeter av egen maskin till toaletten. Hehe, smidigt. Jag tror att det var den andra gången som jag gick på toa som jag helt plötsligt kände att jag skulle spy. Gammalt, nästan svart blod blandat med en massa slem var det som kom upp. Kan ju också tillägga att det gör förfärligt ont att kräkas när man precis opererat käken.
Mamma stannade ganska länge på torsdagen och blev sedan utbytt av pappa som stannade i några timmar innan han åkte hem. Det bestämdes att jag skulle stanna kvar på uppvaket över natten istället för att åka upp till avdelningen som egentligen var planen. Jag tyckte det var lite jobbigt att stanna där men insåg sedan att det var bra. Där hade de mycket bättre koll på mig och jag fick hjälp så fort jag behövde det.
- är du för eller emot -
Imorgon händer det. Idag har jag bara ätit en massa gott och sprungit omkring överallt på Mölndals sjukhus för att hitta alla ställen jag skulle till, kändes lite som en skattjakt. "Här har du namnen på alla ställen du ska till, lycka till." Det mest kändes egentligen bara onödigt, kom till ex. narkosavdelningen, de frågade om mitt personnummer, skrev ner något snabbt och sedan var det klart. Okej, tack för att jag fick vänta i en halvtimme på det. Och så fortsatte det i princip på de andra ställena också.
Imorse gick jag upp stört tidigt i syfte att jag skulle vara riktigt trött ikväll och somna gott. Tyvärr råkade jag somna klockan fyra istället och sov i en timme. Där rök nattens skönsömn... Nu ska jag i alla fall in till stan för att gå på sen bio med mamma och sen när jag kommer hem måste jag dubbelduscha med operationstvål samt packa en väska att ha med till sjukhuset. Vad har man med till sjukhuset när man inte vet hus länge man ska stanna där liksom? Hmm, får klura lite mer på den.
- every night we fell in love -
Vill bara lägga in en kort notis om att pingisklubben är ett fett kul ställe att dra till på måndagar.
- and throw it all away -
Om precis en vecka ligger jag på Mölndals sjukhus och återhämtar mig, förhoppningsvis sover jag. (peppar peppar ta i trä och se till att jag inte blir förkyld.) Denna vecka har gått riktigt segt, jag har egentligen bara räknat ner dagarna till operationen. Men imorgon åker vi upp hela familjen till Stockholm. Jag och mamma ska slutföra vår Tjejklassiker medans Måns ska påbörja En svensk klassiker. Kan bli kul! Hursom så ska det bli jätteskönt att bara få ett litet break. Låter konstigt med tanke på att jag knappt gör något på dagarna men en liten miniresa är precis vad som behövs just nu. Men innan jag åker iväg imorgon kommer några tjejer över på brunch, gott!
- clouds are spreading -
Om tio dagar händer det, det jag har väntat på och kämpat för under så otroligt många år. Käkoperationen. Idag låg jag hos tandläkaren i över två timmar för att sätta i hooks i tandställningen. Det gjorde ont då och det gör ännu ondare nu. Men här sitter jag nu, ont i tänderna och hela munnen, med mer underbett än jag någonsin haft och så otroligt spänd och nervös inför operationen. Det jag jobbar för nu är att hålla mig frisk, åker jag på en förkylning kommer operationen ställas in och det tänker jag inte låta hända. Så nu är det ingefära och handsprit som gäller! Och att mentalt ställa in sig på att äta flytande föda i 4-6 veckor. Tagga det då.
- you've got time -
Imorgon händer något stort, äntligen dags för tandemhoppet. Jag vet inte vad det är med mig, av någon anledning är jag inte alls nervös. Är nog bara för att jag inte riktigt fattat att det faktiskt äntligen ska hända. Kan ju säga att mina nerver kommer vara lite mer på tårna när vi är påväg upp i planet.
- barmecello -
Förra söndagen kom jag hem från en minst sagt galen weekend i Budapest, efteråt har vi frågat oss vad fan som hände egentligen. Något som är säkert är i alla fall att jag blev sjuk. Nu har jag varit sjuk i nästan två veckor. Det som började i halsont övergick sedan till magsjuka i kombination med traditionell förkylning, när man trodde att det hela var på bättringsvägen kom halsontet tillbaka som ett brev på posten och hade nu också med sig den där jävla hostan. Samma hosta som jag hade i tre månader efter Berlin förra hösten? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Att vara sjuk såhär har inte varit så kul, varit tvungen att stanna hemma från jobbet allt för många dagar, ställa in tandemhoppet som jag längtat efter så länge och även spendera alltför mycket tid ensam. Så nu har jag börjat bojkotta allt vad sjuk heter och försöker att umgås lite smått med människor. Något som jag tror är bra för mig så jag tror nog att jag fortsätter på det spåret.
- fever when you hold me -
Jag tror jag har slitit ut migsjälv. Jag jobbar väldigt mycket nu, lite för mycket tror jag. Idag var jag tvungen att gå hem för jag höll på att svimma och kunde inte sluta skaka. I början av sommaren gick det bra, då såg jag till att göra roliga grejer antingen innan eller efter jobbet, jag träffade folk och det var kul. Nu har jag slitit ut mig och går mest omkring i min lilla jobb-bubbla. Så fort jag blir ledig kör jag upp till landet för att vila. Sedan hem igen för att jobba. Egentligen vet jag att jag måste hitta någon sorts balans, mellan jobbet och livet. För det kan inte vara meningen att jobbet ska vara livet. Så vill inte jag ha det iallafall, hittar jag den balansen är jag säker på att jag kommer må bättre. Så nu är det dags att rycka upp sig, sommaren är snart slut så nu får jag fan se till att göra något bra av den. Som att åka till Budapest i slutet på augusti, åh vad jag längtar!
- it just could not be me -
Jag har tagit studenten och det var en jävligt bra dag, så glad vill jag vara oftare!
- fyra timmar och tjugotre minuter -
Vi klarade det, nöjda som faaaan ohh yeasss!
- no vip -
Så kom baldagen. Och såhär såg den ut, eller snarare, såhär såg vi ut:
Mamma förevigade min outfit lite hemma, för det var ju inte så att det skulle tas tillräckligt mycket bilder sen. Efter denna lilla photosession drog vi till operan.
La familia!
Fina vänner + glada japaner som gärna ville vara med.
With the wind in ma hair.
Dagen efter bytte jag balklänning med Ibbe, frisyren och sminket satt på plats sedan gårdagen så jag var good to go direkt från sängen.
Sen hjälpte Ibbe mig att plocka ut 63 hårnålar ur mitt hår och att borsta ut den helt sinnessjuka tupperingen och stöket i mitt hår. Såhär såg det ut när det var klart.
Det ser inte sååå farligt ut på bilden. Men trust me, det var det.
Allt som allt, vi hade en kul kväll som bara blev bättre och bättre för att sluta helt jävla awesome! Gr8
- tredje oktober -
Jag har något stort att berätta. Jag har äntligen, efter så många års av tjatande och ett års konstanta pendlande till Mölndals Ortodontiavdelning, fått en operationstid. Detta, min kära, är något så otroligt ofantligt stort att jag nästan lyfter från marken. Tack för att detta faktiskt hände.
- oh yes i do -
På något sätt går tiden som mest långsamt nu. Alla andra skolor går på bal och tar studenten medans vår skola såklart ska vara sist med allt, man måste ju värna om traditionerna. Betygen sattes i fredags, så vi har inget kvar att göra heller. Vilket antagligen bidrar till känslan av att allt går så långsamt. Imorgon kommer det dock äntligen bli vår tur att klä upp oss fint och bala ute på Marstrand. Efter balen är det en vecka kvar till studenten, vilket på något vänster känns som väldigt lång tid. Konstigt.
- gold in these hills -
Det känns som att livet motarbetar mig just nu. Det har bara hänt för mycket dumma grejer de senaste två veckorna. Först olyckan, sedan att något blev fel och det tog för lång tid innan jag fick operera vilket i sin tur ledde till en misslyckad operation. Sedan har vi benhinneinflammationen som aldrig försvinner och sömnproblemet som inte någon verkar ha en förklaring till. Värt att tillägga att träningsmotivationen även är i botten för tillfället, tycker inte det är kul över huvud taget. Som grädde på moset blev min mobil stulen igår när vi var ute och firade Ibbe.
TACK LIVET! not.
Nu i veckan ska jag till ortodontin och få besked om hur bettet ser ut. Om det är dags för operation. Om mitt liv ska fortsätta i samma riktning som ovan gissar jag på att det inte är operation som gäller denna gången heller.
Dock mycket viktigt att påpeka här att jag har de bästa kompisarna som får mig att skratta och vara glad trots allt jävla dumt. Fuldansar och får mig att skratta, låter mig dricka starksprit ur deras väskor, slår i väggen med mig och skriker "HATAR BRYGGERIET!", det är vänskap det.
TACK LIVET! på riktigt då.
- en så jävla glad fredag -
Igår hade jag en sån där riktigt fin, bra och glad dag. Ghaa, helt jävla amazing egentligen! Jag, Matilda och Moa spelade in en historiafilm som flippade ur totalt och blev jätterolig. Den jobbade vi med hela eftermiddagen och när vi var klara åkte jag hem till bästa Josefine där Agnes redan var. Vi lagade jättemumsig kycklingsallad, drack rosé, hade världens finaste utsikt och till efterrätt gjorde vi chokladfondue. Jag dör så gott! Och så mysigt. Tack för att jag fick ha en så otroligt lycklig dag igår!
Haha, sen så var min natt inte riktigt lika glad. Jag vaknade klockan 04.00 och såg konturerna av något konstigt i min säng. Tände lampan och såg att det låg något brunt geggamoja liknande i små högar lite här och där i sängen och en väldigt mycket större hög på golvet nedanför sängen. Jag vet inte hur jag kunde koppla det så snabbt men jag fattade att det var Torsten som hade spytt. Stackarn. Hehe, och synd om mig! Så jag började torka upp alla små högar och gick ner för att hitta Torsten och se hur han mådde. När jag hittat honom och konstaterat att han mådde bra gick jag och somnade i mamma och pappas säng, haha tur att jag var själv hemma så jag slapp byta lakan mitt i natten!
- shore -
Idag opererade jag näsan. Något måste ha gått fel i kommunikationen mellan kirurgen, sjuksköterskor, narkosläkare och alla andra som var där, för när jag vaknade upp efter operationen blev jag informerad om att allt hade gått bra och att näsan såg ut som vanligt igen. Jag blev jätteglad. Någon timme senare kom kirurgen in och berättade för mig att han inte hade kunnat rubba benet, det satt som sten. Så jag fick först höra att det hade blivit bra, för att sedan få helt motsatt besked. Kul. Det blev faktiskt jättejobbigt. Så nu kanske vi ska anmäla detta eftersom att jag inte fick operationstid förens 13 dagar efter olyckan när man egentligen måste göra det efter 7-10 dagar. Så ja, jävla skit ibland alltså.
- cherry blossom -
Igår var det lördag, min klocka var ställd på 06.30. Det var nämligen dagen då Cambridgeprovet skulle göras. Ungefär runt två-tiden var alla prov klara, och vi fick lov att röra på oss. Det var väldigt svåra prov och jag har ingen aning om hur det gick, men jag tänker faktiskt inte lägga energi på att undra det heller, för nu är jag fan klar med det!
Jag och Matilda belönade oss själva med glass på Lejonet & Björnen följt av vårt årliga besök hos körsbärsträden. Tre år i rad har vi gått dit nu, och det slutar aldrig att förundra. Det är verkligen helt otroligt hur det känns som att man går in i en drömvärld, man är i en liten bubbla där allt bara är fint och bra. Himlen var blå, solen sken och vi såg ett brudpar. Jag vill bo här.
- bruten näsa och första gången jag åkte ambulans -
Den korta versionen:
Jag crashade med cykeln, bröt näsan och fick sy fyra stygn ovanför högra ögonbrynet.
Den långa versionen:
Igår var jag ute och cyklade. Det kom en bil som jag inte såg, jag hann inte bromsa så jag fick väja för den istället. Det är en väldigt obehaglig känsla när man inser att detta inte är bra och att det kommer gå dåligt, men man kan inte göra något utan man är tvingad att bara vänta och låta det hända. Och vara rädd. Man hinner tänka ganska mycket på väldigt liten stund, jag visste att jag skulle köra in i trottoarkanten. Att jag skulle slå mig. Skulle jag bryta nacken? Få hjärnskakning? Svimma? Styret i magen? Kanske skulle jag klara mig med ett litet skrubbsår.
Jag körde iallafall rakt in i en hög trottoarkant och det tog tvärstopp. Jag flög över cykeln ner i marken och landade i ett buskage. Huvudet åkte först. Jag låg där och kunde inte andas. Jag väntade och hoppades att någon skulle komma och hjälpa mig. Det kändes som att jag låg där länge, men det var nog bara någon sekund. Jag hörde hur en man ringde ambulansen. Hur en annan man med brytning frågade var jag hade ont. Jag såg rött. Det droppade så mycket blod från någonstans att jag typ blev blind. Det gjorde ont i min rygg. Någon sa till mig att jag skulle ligga still medans de lyfte bort cykeln som låg över mig. Jag grät och sa att jag hade ont i ryggen. Jag ville vända på mig men de ville att jag skulle ligga kvar. Tillslut började jag vända på mig själv och då kände jag hur några hjälpte mig. Jag sa att jag blödde jättemycket, att det antagligen inte var så farligt som det såg ut. Jag ville inte se människorna runtomkring i ögonen, jag var rädd att jag genom deras reaktioner skulle kunna läsa av hur jag såg ut. Jag visste ju redan att jag blödde jättemycket i ansiktet, men det gjorde inte ont. Kanske var det bara skrapsår? Jag reste på mig, och det gick bra. Någon hjälpte mig till en bänk där jag satte mig ner. Jag fick veta att ambulansen var påväg. Det kändes ju onödigt. Jag mådde ju bra. Jag kunde ju till och med gå själv, inte behövde jag ambulans.
Den kom dock snabbt. En kvinna steg ut och en av de första sakerna hon frågade var om min näsa brukade se ut sådär. Jag kände hur gråten började komma upp ur halsen när jag försiktigt förde händerna till min näsa. Nej, så ska den inte kännas. Hon berättade att den antagligen var bruten. Fan. Och där kom tårarna. Vi åkte iväg med ambulansen och efter ett tag stannade vi och två poliser steg in, jag blev helt chockad (som att jag inte var tillräckligt chockad innan!). Varför kom det poliser, det var ju en olyckshändelse alltihop och det var ingen som var skadad mer än jag. Jag var så förvirrad. När poliserna frågat ut mig lite snabbt åkte vi vidare mot Östra. Där blev jag inkörd på kirurgen och fick vänta i korridoren.
Jag var på kirurgen i flera timmar och det mesta var väntan. Men ibland hände det saker. En sjuksköterska kom och torkade av allt blod jag hade i ansiktet. Mamma kom, tack <3. Man plockade ut smuts ur mitt sår och sydde sedan ihop det. Så läskigt när man känner att de verkligen är och pillar inne i mitt huvud, det gör inte ont, men man känner att dem är där. Jag röntgades för att kolla om näsan var bruten och även om det var något som gått sönder i mitt vänstra kindben. Kvinnan som hjälpt mig precis när olyckan skett kom till sjukhuset och frågade hur jag mådde, åh vad fina människor det finns. Det konstaterades att näsan var bruten. Ryggen kollades en massa gånger men som tur var verkade det inte vara något stort fel på den, puuh! Och så snabbt kan man sammanfatta sex timmar på sjukhus.
Cykeln gick sönder. Vilket känns väldigt jobbigt för det var Bengts cykel. Ramen knäcktes på två ställen, så jag måste ha cyklat snabbare än jag trodde. Jag ringde Bengt på kvällen och han var jättegullig, såklart.
Idag har jag lite ont i ryggen och min kropp är sliten. Men jag mår bra, det hade kunnat vara så mycket värre.
- håll hårt i dina vingar, håll hårt i dina dagar -
Och där....
...blev jag klar med min existentialistiska tolkning av Life on Mars? HALLELUJAH! För att fira detta minnesvärda ögonblick redigerade jag en gammal bild (den ovanför denna text, yeeh that's right) och imorgon ska jag dela den nya B&J glassen med Hedvig, som jag har längtat efter den! Hoppas fan att den lever upp till mina enorma förväntningar, känner bara come and get me peanut butter cup!
- that lucky bastard -
Följden av valborgsnatten blev halv nackspärr såhär två dagar senare. Ligger med en kokhet riskudde över mina axlar men det verkar inte vilja hjälpa särskilt mycket. Ska tigga lite terapeutisk av mamma sedan. Nacksmärtan kommer mest sannolikt från tisdagskvällen då jag och en kille tävla i headbanging, kommer dock inte ihåg vem som vann... Annan intressant fakta är att jag idag försov mig, big time. Till och med värre än
förra gången. Jag somnade vid 23, klockan var ställd på 06.30, jag vaknade cirka 12.20. Summa summarum, jag försov mig cirkus 6 timmar och sov totalt mer än 13 timmar. Blir verkligen helt förvirrad av mig själv ibland. En sak till, råkade raka bort mitt högra ögonbryn innan. Ha, tur att jag var vettig nog att behålla det andra, hade ju sett kaos ut annars!
