- i will hold you hand -
Håller på och letar bilder till mormor och morfars julklapp. Alltså note to yourself, titta oftare på gamla bilder, så blir man glad. Två helt random favvisar som gör mig lite extra happy kommer här.
- only a crack -
inatt kom jag fram till följande:
och nu ska jag och mannen i mitt liv sova. börjar gråta när jag inser hur sant det är?
by byyyy
- only a crack -
inatt kom jag fram till följande:
- inte ledsamt -
Tog denna bilden när jag var ute och gick med Anna i onsdags. Så jävla fint!
- there's gotta be more to everything -
Ähh, ja det där jag skrev i förra inlägget kanske vi kan stryka ett litet streck över? Så fort kom in till jobbet i fredags så insåg jag att min idé om att stänga ute julen suger. Hur tänkte jag där, det är faktiskt helt jävla omöjligt när man jobbar på ett ställe som gör allt för att ge dig julkänslor. Så sekunden senare hade jag slagit om och bestämt mig för att istället omfamna julen och låta julkänslorna fylla mig. Det gick fort kan jag säga. Så ja, det är läget just nu. Har vickat nu i två dagar, på den tiden har jag hunnit avverka det mesta mellan förskola och nia. Kul med omväxling ändå, och framförallt kul med jobb. När de ringde imorse och frågade om jag kunde jobba var jag dock tvungen att säga nej då jag hade så mycket grejer som skulle fixas, men jaja, that's life.
- en jultanke -
Nästa vecka öppnar jul på Liseberg vilket betyder att jag kommer vara trött på allt vad julen heter, luktar och låter redan i slutet på november. Så jag har en plan att jag ska försöka stänga ute julen så gott det går tills vi kommer hem från Kap Verde. Vissa saker är svårare att utesluta, julmusiken på Skaff styr jag tyvärr inte och julkalendern kan ju vara mysig att se. Men inga lussekatter, pepparkakor, adventsljusstakar, julklappsinslagningar, och ingen jävla glögg! Over and out.
- lummigt -
Precis kommit hem och sitter nu och återhämtar mig efter det jobbigaste vick-passet hittills. Vad gör man liksom när allt är kaos och det enda man vill göra är att skrika "SITT NER OCH HÅLL KÄFTEN"? Svaret är att man inte gör det.
- två halloweenfester senare -
- bring me -
Jag är trött på att inte kunna äta vad jag vill äta. Jag är trött på att inte känna igen mig själv när jag tittar i spegeln.Det är det som är problemet.
- round and around oh it is killing me now -
Idag är jag på riktigt skitdåligt humör. Är ledsen, irriterad och sur. Eller egentligen började det väl inatt efter att jag hämtat Måns inne i stan. Fick en så otroligt olustig och obehaglig känsla. Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det eftersom jag knappt själv vet vad det är. Bara en dålig dag helt enkelt. Så nu ska jag dra iväg på Bodybalance och lugna tankarna, fokusera. Fan, jävla skitdag.
- we ain't on the same page -
Idag drog jag med pappa på box, mitt första högintensiva pass sedan operationen. Och det var för jävla förfärligt! Efter ett tag skakade hela kroppen, allt snurrade och jag var säker på att jag skulle spy på golvet. Fy fan. Så jag drog ner på tempot, och då menar jag inte lite! När alla andra hoppade upp och ner så gick jag typ. Haha, så stört löjligt! Men vad gör man inte för att slippa spy på passet liksom. Och det funkade för jag överlevde, fast det var inte kul. Så nästa vecka ska jag gå igen, haha! Måste ju visa mig själv att jag faktiskt klarar av detta passet, så det är bara att ligga i!
Jag var även och gjorde magnetröntgen på smalbenen idag så passade på att ta en fin liten "här-är-jag-i-sjukhus-kläder-bild". Det var jättehäftigt, man åkte in i ett sorts tunnel. Såg precis ut som det gör i Grey's hehe.
- keep you in my arms -
Allt gick bra hos tandis, L-O tittade lite snabbt på bettet och konstaterade att det såg bra ut. Sedan plockade de ut några av stygnen vilket gjorde för jävla ont. Som tur var tog de bara bort dem som satt precis i mitten, de andra kommer tydligen att försvinna av sig själva, JA TACK! säger jag till det. Jag fick också den goda nyheten att jag äntligen får snyta mig! Yaay, som jag har längtat. Tyvärr ska jag fortsätta att undvika tuggandet. Så nu blir det soppa i minst två veckor till, taggad till tusen. Not.
Annars fick jag precis världens dipp. Vet inte riktigt vad som hände men blev helt plötsligt bara jättetrött och tappade helt lusten att göra något. Synd eftersom att jag ska åka in till stan nu för att hälsa på Matilda som jag inte träffat på över en månad. Håller tummarna för att humöret gör en snabb uppåtvändning snarast.
- vi skulle få leva här -
Tänkte bara köra en snabb update. Läger just nu är ganska bra faktiskt. Jag får fortfarande inte tugga men svullnaden har gått ner ganska mycket så jag har börjat att visa mig bland folk igen. Var till och med inne i stan idag och fikade med några av klassisarna. Drogfri har jag varit sedan igår och det går jättebra, inte mer smärta än jag haft innan liksom men mycket piggare så det är gött. Idag var jag och mamma på gymmet, jag gick ut försiktigt och kände in lite hur mycket kroppen orkade. Trots detta skakade jag i hela kroppen när vi gick därifrån, haha, efter 40 minuters lugnt gymmande. Så nu ska jag börja bygga upp kroppen igen, taggad!
Jag får som sagt inte tugga, men jag har ändå steppat upp det lite när det kommer till maten. Nu för tiden funkar även mos, väldigt isärfallande fisk och liknande. Alltså jag har aldrig tyckt det smakat så gott med potatismos och lax som det nu gör varje dag. Fucking wonderful! Sjukanmälningspapprena har äntligen kommit från försäkringsbolaget så jag kämpar med att fylla i dem och svara på alla frågor också. Puh! säger jag bara. Inte lätt att förstå allt sånt.
Imorgon ska jag till tandis igen, vill så gärna att det ska säga att jag ska få börja tugga! Men det kanske är lite väl positivt tänkande?
- göra för det -
Såhär såg min läpp ut för några dagar sedan. Som tur var hade jag fortfarande ingen känsel i läppen så det gjorde inte ondare än det gjort innan. Men den var bra mycket fulare och mer botoxad än den varit innan...
- ÄNTLIGEN! -
Åhh, vad jag har längtat efter detta. En dag som inte passerade i snigelfart, så jävla underbart! Dagen började med att Amanda kom hit, vi snackade mest, promenerade, drack nutellamilkshake (dör!) och bara tog det lugnt. Jättemysigt att hon orkade ta sig hit, tack! Sedan hann jag med ett obligatoriskt avsnitt av Suits innan det var dags att börja med middagen. På grund av lite missförstånd med receptet hade jag köpt helt fel grejer och fick improvisera fram slutresultatet. Vilket dock visade sig gå väldigt bra då det blev en av de godare sopporna denna veckan (tro mig, jag har testat ganska många). Sedan hjälpte jag mamma med lite smågrejer innan vi tog oss ut i ösregnet på en kort promenad. När vi kom in gick hela familjen glatt med på att spela RoboRally, så himla mysigt!
Jobbigast idag är att jag har skrattat för mycket. Sådana tillfällen där man verkligen bara inte kan kontrollera sig, och det gör så förfärligt ont! Det känns som att stygnen sätts igen varje gång jag skrattar, det kan väl inte vara så det ska vara eller? Jag ska till Mölndal igen imorgon för en till koll så då ska jag fråga om man kan göra något åt det. Inte snällt att tvinga någon hålla tillbaka skrattet!
- so come on -
Innan har jag tagit två morfintabletter om dagen, en precis när jag vaknat och en när jag ska somna. Idag var det dags att plocka bort en och påbörja någon sorts avvänjningsperiod. Så när klockan ringde klockan 06.00 imorse tog jag bara fyra tabletter, istället för fem. Sedan somnade jag om och sov ganska bra tills klockan slog tolv. När jag vaknade mådde jag förskräckligt, verkligen skitdåligt. Då trodde jag att det var för att jag inte hade tagit morfintabletten imorse och smärtan hade brutit igenom, men sedan insåg jag att det nog inte var därför.
Det är svårt att förklara men jag kan inte alltid riktigt säga var det är jag har ont. Jag vet inte om jag har ont psykiskt eller fysiskt. De båda blandas ihop, jag förväxlar dem med varandra samtidigt som de förstås också förstärker varandra. Det som gjorde att jag hade så ont imorse var att det var morgon. Att jag vaknade och hade ännu en tom dag framför mig. Att min dag skulle bestå av väntan på natten så att jag skulle få sova igen. Det är jättehemskt. Vad jag än gör så går det inte att komma ifrån känslan att jag bara går runt och fördriver tiden. Och det kommer jag göra i flera veckor framöver. Det är jobbigast i början på dagen, när jag är ensam hemma. Senare på eftermiddagen när resten av familjen börjar droppa in blir allt så mycket lättare. Så att slippa vara själv är skönt. Därför ska Amanda komma hit imorgon, ska bli jätteskönt att bara hänga lite! Hehe, risken finns väl att jag kommer vara jättetråkig och inte orka med något kul men det går alltid att göra något! Sedan har jag planerat in med Ibbe att förhoppningsvis ses i helgen. Tur att man har vänner!
- ska jag sluta leta? -
Min doktor har från allra första början alltid varit noga med att påpeka att detta är en stor operation och att det inte alltid kommer var så lätt. Att många efter operationen drabbas av depression och mår allmänt dåligt. Igår förstod vi varför man mår så dåligt. Man kan inte skratta. Det gör så förfärligt ont. Vi satt vid matbordet hela familjen och åt middag. Jag drack min soppa. Då frågar mamma när alla kan äta middag imorgon och pappa släpper kommentaren att han "är väldigt flytande i sina tider imorgon". Kan ju läggas till här att vad vi än pratar om så kommer vi på något vis in på min mat, min för tillfället helt flytande kost. Jag och mamma börjar asgarva, samma sekund börjat jag nästan gråta istället för att det gör så ont. Samma sak när Sigge igår berättade en rolig grej och jag knappt kunde dra på smilbanden. Vem skulle inte bli deprimerad av att inte kunna skratta?
- söndagen -
Natten till idag fick jag äntligen sova, ordentligt. Från två på natten tills åtta på morgonen då det var dags att ta tabletter. Sedan somnade jag om och sov till tolv. Åh den lyckan! Svullnaden har gått ner, en hel del faktiskt. Och även om jag inte alls ser normal ut på något sätt så är det skönt att känna hur det går åt rätt håll. Idag var först farmor och farfar här och fikade en snabbis, jättemysigt. Känns skönt att träffa människor. Någon timme senare kom Sigge och hängde här lite och även om vi båda två var väldigt trötta så är det så himla underbart bara att ha sällskap. Så tack kompis <3
Annars då? Jo, jag har fått dimsyn av alla tabletter så jag ser förfärligt dåligt. Vilket är väldigt irriterande när man inte orkar göra så mycket mer än att se på tv och det gör ont att ha på glasögonen på den alltför svullna näsan. Jag har en konstant dunkande huvudvärk som skriker till så fort någon går några steg på golvet eller något låter överhuvudtaget. Kan man var såhär känslig? Sedan är det också väldigt jobbigt att gå runt och vara hungrig hela tiden. Det är ganska jobbigt att äta (vem lurar jag egentligen, jag äter inte, jag dricker) så när jag väl fått i mig lite soppa är jag helt utmattad av den ansträngningen och skulle för allt i livet inte orka ta lite till trots att magen skriker efter det. Men ja, jag visste ju att detta skulle bli jobbigt.
- lördagen -
Mamma kom tidigt, vid nio någon gång tror jag det var. Då visste vi inte om jag skulle få åka hem eller om det skulle bli en natt till så hon hade tagit med sig lite roliga grejer, typ nagellack, apelsiner med tillbehörande liten juicepress och lite saker att fördriva tid med. Vi fick dock veta, inte långt efter att hon kommit att jag fick min doktor hade ringt och sagt att jag fick åka hem om jag ville. Jag blev jätteglad och vi bestämde att jag nog faktiskt skulle må bättre hemma och att jag var tillräckligt frisk för att lämna sjukhuset. Så vi började långsamt plocka ihop mina grejer och sedan gick vi bara därifrån. Jättekonstig känsla att bara gå. Och så himla härligt.
Påvägen hem var jag insvept i en sjal som gick upp över näsan, tyckte själv att jag såg jätteläskig ut men bättre det än att jag skulle skrämma folk med mitt uppsvällda ansikte. Nu hade dock svullnaden gått ner ganska rejält så det var redan mycket bätttre, men ja, långt ifrån okej ändå. Så vi satte oss i bilen och åkte hem. Det var inte jätteskönt att åka bil, minsta lilla skråma i vägen kändes som ett jättegupp för min käke. Så jag satt och spände mig hela vägen hem, försökte sitta med lite öppen mun så att det inte skulle slå ihop så hårt.
Känslan att komma hem, alltså det bästa någonsin. Måns kom ner och kramade mig välkommen hem och gav mig sedan en bukett med jättefina blommor. Jag började storgråta direkt. Haha, sjukhus gör en blödig! Men fint att man kan bli så glad över något så litet. Sedan gick jag upp och duschade bort allt vad sjukhus heter, slängde alla kläder som varit med där i tvätten och kände mig som en helt ny människa efteråt. Så underbart!
Mamma gjorde ett tablettschema till mig. Jag tar en hel del tabeletter nu, alla i olika intervaller, så det är tur att man har en mamma som strukturerar upp och har koll på allt.
- fredagen -
Det var inte mycket sammanhängande sömn natten mellan torsdagen och fredagen. Tror att jag sov max en timme åt gången innan jag vaknade igen. Hela tiden. Det var väldigt frustrerande eftersom att jag bara var så himla trött och ville sova. Vid halv åtta-tiden på morgonen kom pappa en snabbis och hälsade på. Min doktor kom också och berättade att jag skulle få åka upp till avdelningen då på morgonen, jätteskönt tyckte jag.
Någon timme senare blev jag uppkörd till avdelning 205 där jag fick ett eget rum. Jag tyckte att det var så himla jobbigt. Där låg jag själv i ett tomt rum, utan ork till att göra egentligen någonting. Visst, personalen kom när jag ringde på dem men jag var ändå själv. Det var bara jag. På uppvaket hade det varit en massa cirkulation, sköterskor hade kommit och tittat till en lite hela tiden och även om de bara hade gått förbi så fanns de ändå där. På avdelningen var jag bara ensam. Jag lyckades trots allt ta mig upp och gå omkring några försiktiga steg i rummet och sedan vågade jag till och med duscha. Efter det fick jag ett litet mindre sammanbrott när min doktor kom och satte fast gummiband i min mun som gjorde att jag inte kunde öppna den. Det var inte alls kul att han pillade omkring inne i min redan alltför ömmande mun och drog och vred på saker. När han gått började jag gråta och mådde allmänt dåligt. Jag ringde på en sköterska och bad om smärtstillande, vilket jag fick plus en lång kram och en massa fina ord. Haha, samt att hon skällde ut alla mina kompisar och min familj för att de inte var där och höll mig sällskap.
På eftermiddagen kom dock mamma och stannade väldigt länge. Så himla skönt. Jag fattade det inte innan operationen men jag kan ju säga det nu, sällskap är allt! Skit samma i att jag knappt kunde prata, det viktigaste är att ha någon där som man vet bryr sig. Det betyder guld. Hon hade med sig en massa fina grejer, en bok, en tidning, till och med en B&J cookie dough som vi lät stå framme några timmar tills den var helt smält. Hon fick kakbitarna och chokladen medans jag fick suga upp den smälta glassen med sugrör. När hon skulle gå började jag gråta igen och det blev jobbigt men hon lovade att komma tillbaka tidigt nästa morgon så det var ju skönt. Precis när hon gått kom den fina sköterskan in och skällde lite till på att ingen mer kom och hälsade på mig. Och gav mig en till kram, haha, så fin!
På kvällen tittade jag mest på tv, kollade på idol för första gången på några år kanske. Det var mysigt och gav lite hemkänsla. Sedan hade mamma kollat ut till mig på vilka kanaler det gick filmer och messade mig och såg till att jag såg på dem. Somnade i slutet på film nummer ett och vaknade en bit in i film nummer två. Så jag såg en början och ett slut i alla fall. Denna natten blev väldigt lik föregående natt, var nog dock mer vaken nu. Så ja, inte så mycket sömn helt enkelt. Men jag hade i alla fall vid detta laget lärt mig att själv sätta på och fixa med Hannibal-kylmasken så den tog jag på och av lite när jag kände för det. Vilket var skönt. Alltid skönt att slippa be om hjälp med sådana småsaker.
