Man får höra i skolan om ätstörningar. Om hur folk som verkar glada, egentligen inte är det på insidan. Men det är inte förrens det påverkar ens eget liv som man faktiskt inser att det är verkligt. När ens kompisar börjar bli drabbade. När man hela tiden märker att ens vänner inte mår bra. Det ploppar upp hela tiden. Det värsta är att efter ett tag, så blir man inte förvånad längre. Man tar det, och till slut blir det en vana. Snart är det inte längre ett problem att ungdomar hatar sig själva, för alla gör det.

Kan jag inte få lösa detta? Knäppa med fingrarna och låta det försvinna? Isåfall gör jag det. Nu.

Jag sitter här och drömmer mig bort. Bort till sommaren. Till Peace & Love. Till en sista-minuten resa med tjejerna. Till värme. Till ett sommarjobb, förhoppningsvis.

I mina öron har ordet beroende en negativ klang. Och vem kan egentligen säga att det är fel. Droger, ätstörningar, alkohol, nikotin och socker. I samband med ordet beroende tror jag inte att någon ser det som en vacker sak. Vem vill egentligen sitta fast i något? Vem vill vara så bunden till något att man inte klarar sig en dag utan det? Inte jag. Jag vill vara fri. Fri att flyga iväg när jag vill och vart jag vill utan att något kommer i min väg.

Om man är beroende av vänner då? Ja för mig låter det bra mycket bättre i alla fall. Det kan jag tänka mig att vara. Eller, det är jag ju faktiskt. Om jag inte visste att jag hade mina vänner hade jag varit en annan människa. En människa utan själ och glädje. För att min kropp och min hjärna ska fungera så behöver jag dessa människor. De är viktiga. Mitt sunda beroende.

Jag säger bara, konferensresan. Avsnitt 1. Så rätt. Hehe, det rimmade.

Jag försöker rensa mitt huvud. Försöker hitta den sista smula vett jag har kvar därinne. Men det är tomt. Vem vet, om jag säger något kanske det ekar?

En lycklig människa, är inte det utan vänner. Utan vänner är man verkligen ingenting, man har ingenting. När man gråter själv och inser sin ensamhet, då gråter man mer. När man gråter med en vän och inser sin lycka över att inte vara ensam, gråter man mer, av lycka över att inte vara ensam. Utan mina vänner hade jag varit ett grått moln. Jag behöver människor omkring mig för att kunna vara mig själv, annars känner jag inte igen mig själv. Och det skrämmer mig. Jag älskar er, alla.

När inte ens jag känner igen mig själv, är det då det har gått för långt?

Inatt blev jag jagad av någon med pistol. Jag försökte springa men som vanligt rörde sig mina ben inte lika snabbt som det borde. Det gick långsammare och långsammare, helt plötsligt hörde jag pistolskottet. Jag kommer inte ihåg vem det var som jagade mig. Men det var någon jag kände. Jag kommer dock ihåg att kulorna var formade som pilar, de hade som en svans efter sig. Jag kan inte komma ihåg smärtan när kulan träffade mig, men jag kommer ihåg skräcken.

Mardrömmar har blivit en vana. När jag sover länge, vaknar och somnar om. Det är oftast då mardrömmarna börjar. I verkligheten går det väl inte mer än några minuter, men i mitt huvud kan det gå både dagar, veckor och år på den tiden. När jag tillslut vaknar är jag oftast på gränsen till tårar och jag måste intala mig själv både en och två gånger att det bara var en dröm, innan jag kan börja andas. Så fort jag stänger mina ögon och somnar om, kommer jag in i drömmens värld igen. Och helt plötsligt är allt så otroligt verkligt igen. Det är ingen dröm, nej det är verkligheten.