En förfärlig sak har hänt. Jag har växt upp. Det som andra säger att man aldrig kan bli för stor för har jag blivit för stor för. Och det är något som jag är väldigt ledsen över.

Nu är det bestämt, vi är bra. Alla. Du som inte håller med, det är dags att du ändrar åsikt nu!

 

 

 

När Ida fyllde 18 tog jag och Linnea med henne till Operan för att se Sunset Boulevard. Vad jag kommer ihåg så tyckte jag tyvärr att den var ganska tråkig. Inte vad jag förväntat mig helt enkelt. Men samtidigt så hade jag så kul, vi satt på första raden och kände oss så vuxna och sofistikerade.

 

Nu i helgen när jag var med familjen i Stockholm så passade vi på att se Jesus Christ Superstar, något jag och mamma pratat om att göra länge. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att den var stört bra! Som vanligt tyckte jag det var tråkigt med översatta texter men det visste jag ju att jag skulle tycka redan innan. Ola Salo var grym och Emil Nyström som spelade Judas var helt otrolig. Hur de gav allt en annan vinkel än man är van vid, ja det var obeskrivligt bra. Har du chansen, se den!

 

 

 

Mamma gav hela familjen i julklapp år 2011 biljetter till West Side Story på Göteborgsoperan. Jag hade peppat ordentligt genom att lyssna på alla låtar på Spotify. Sen så råkade det ju vara så att alla låtar var på svenska så klart. Men jag gillade den, den var rå men fin! 

När jag och Ida var i London på sportlovet 2012 övertalade hon mig att vi skulle se en musikal och jag övertalade henne att vi skulle se Phantom of the Opera istället för Billy Elliot.  Vi är så duktiga på att övertala båda två. Denna musikal spelades på The Majesty's Theatre vilket den gjort i snart 30 år, maffigt. Den var sjukt mäktig och precis som jag tänkt mig att den skulle vara. Sevärd!

 

Denna såg jag med mammam, min dåvarande bästa kompis Amelia och hennes mamma för en herreans massa år sedan. Jag har för mig att jag blev lite besviken. Det var i Scandinavium och var alldeles för stort och opersonligt. Sedan var ju låtarna på svenska också vilket jag tror att jag tyckte var lite löjligt.

 

Min första musikal. 2006 var året och jag befann mig med familjen i London. Jag kunde alla låtar efter att ha lyssnat på skivan hundra gånger om. Jag förstod inte ett ord av vad de sa, men jag sjöng med i alla sånger. It was amazing!

 

Sen har jag sett den en gång i Sverige också, i Scandinavium. Tror att jag blev lite besviken efter att ha sett den i London. Och att den var på svenska gjorde ju självklart inte saken bättre.

 

När jag och mamma var i London 2010 hade vi planerat att vi skulle se en musikal. Eftersom London är musikalstaden var det inte lätt att väja, vet faktiskt inte varför vi fastnade för denna. Hur som helst så fick vi platser högt upp i taket, det var extremt brant och vi var rädda för att luta oss fram eftersom vi trodde att vi skulle ramla rakt ner på scenen då, och vi var högt upp. Vi pratade med en tant som satt och hyperventilerade eftersom hon var så höjdrädd. Musikalen var bra, rolig och härlig men samtidigt allvarlig när det kom till hur homosexuella kunde behandlas på vishan i Australien. Handlar om ett gäng dragqueens som bilar genom Australien, bara det liksom!

2008 åkte jag och mamma på en weekend till Stockholm. Musikal var ett givet val som kvällsaktivitet. Sjävla musikalen kommer jag inte ihåg så mycket från mer än att jag tyckte det var obehagligt i slutet när de gömde sig från nazisterna.

 

Next up: Jesus Christ Superstar i Stockholm nästa vecka, har riktigt höga förväntningar på den!

 

Overall, musikaler är alltid att föredra på engelska framför svenska!

Det händer oss alla. Ibland mår vi dåligt. Ibland blir vi sårade. Igår natt satt jag på bussen. Vid ett stopp gick två tjejer på och satte sig precis så att jag både kunde höra och se dem.En av tjejerna berättade hur hennes hjärta precis blivit krossat, hur hon bara ville vara med honom, hur hon aldrig skulle kunna älska någon annan. Då sträcker sig den andra tjejen fram och tar hennes hand, tittar henne djupt in i ögonen och berättar för sin kompis hur otroligt fin hon är, och att vilken kille som helst borde skatta sig lycklig om han var älskad av henne. Jag blev så glad. Det finaste hade varit om alla alltid hade någon att bli tröstad av. Någon som ger en komplimanger och berättar att man är fin, även om man just då känner att hela ens värld har fallit i bitar. Tyvärr så har ju inte alla en någon.

 

 

 

Så kom sista avsnittet och bara var det sorgligaste jag sett.

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Den senaste timmen har jag nu storgrinat och tittat på säsong 3 avsnitt 21 av Glee. De fick äntligen allt de drömt om. Allt var så otroligt fint. Och jag är så otroligt glad över det!

Inte för att livet är dåligt eller så. Men det är faktiskt tråkigt. Just nu iallafall. Veckorna går fort men det gör det inte roligare. Känner mig väldigt tom just nu. Har gjort det sedan i fredagskväll. Vet ju varför. Men ibland går inte saker att fixa hur som helst.

 

 

Har en massa saker att göra. Jag som vill se på Game of Thrones. Vilket jag i och för sig redan har gjort, jag har tittat klart på båda säsongerna nu. Nästa kommer i slutet av mars. Are you fucking serious????!!!

 

VARNING! VILL DU INTE LÄSA EN MASSA BLANDADE TANKAR I EN ENDA RÖRA, LÄS BARA DEN UNDERSTRUKNA TEXTEN.

 

Jag blir trött på mig själv, och på världen. Nu pratar jag ideal. Jag hade gärna sett ut som en supermodell, tycker de flesta är skitsnygga. Sanningen är dock att jag aldrig kommer göra det. Spelar ingen roll hur mycket jag tränar och hur lite jag äter. Jag kommer aldrig kunna se ut så. Och för de priset som de betalar, vet jag inte om jag vill det. Jag älskar mat, och jag vill kunna njuta av det. Utan att må dåligt. Jag vill också kunna titta mig själv i spegeln och tänka "fan, vad snygg jag är!". Det gör jag inte så ofta. Jag är trött på hetsen och pressen att alltid vara snygg. Jag är trött på mig själv för att jag bryr mig. Jag tror att det är sant det folk säger, "vem ska älska dig om inte du älskar dig själv?". Det är det viktigaste. Jag hade inte dött av att gå ner några kilo. Men jag behöver heller inte gå ner 20. Och frågan är om jag kommer älska mig själv mer tre kilo senare? Antagligen inte. Jag tror inte att ens utstrålning sitter i kroppen, det sitter i glädjen. Det är så du visar dig mottaglig för andra. Jag har insett att jag är som mest attraktiv när jag är lycklig. Och det är då jag är nöjd med mig själv. Jag är som minst attraktiv när jag är ensam. Exempelvis ikväll. Då faller det som en tung sten och jag får en stor klump i magen. Jag är trött på den klumpen, snälla, försvinn bara. Just nu kan jag komma på två tillfällen när jag varit så otroligt lycklig att jag inte haft några bekymmer i världen. Båda två är ganska oväntade, till viss del. Den första är när en kväll i kyrkan. Vi hade spelat Settlers till morgonen och lagt oss i sofforna för att sova några timmar. Jag hade varit uppe i över ett dygn. Trots det kunde jag inte sova. Jag var så otroligt lycklig att jag bara ville hoppa omkring och visa alla hur mycket jag älskade dem. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig, jag kunde inte sluta le. Jag kommer ihåg att jag sa till Ida "Jag är så otroligt lycklig just nu, jag vet inte om jag har känt det såhär starkt någonsin innan." Hon tittade på mig en stund och svarade sedan "Du ser lycklig ut.". Den andra gången var på personalfesten när jag låg på golvet och dansade. Dagen efter skickade Mattias en bild till mig. Jag sitter i badkaret med gula kaninöron på huvudet och jag ser himla lycklig ut. Det syns när man är riktigt lycklig, jag tror inte att det är en känsla som går att fejka. Vad vill jag ens ha sagt med detta strömmande pladdret? Jag vet inte. Kanske att jag borde sluta bry mig. Du med kanske. Saker kommer när de kommer och allt kommer att bli bra tillslut. Hemska saker händer och vi gråter och tänker att nu kommer jag inte kunna leva längre, det finns ingen mening. Vi gråter och känner oss ensamma och oälskade. Fula och utstötta. Men så kommer de tillfället då vi inser att vi har fel. Då vi inser att vi är älskade, då vi inser att vi är värda att bli älskade. För det är vi alla. Du är underbar. Och du behöver inte ändra dig för att bli älskad. Ingen kommer älska dig mer för att du är 10 kg lättare. Ingen som är värd att bli älskad av iallafall.

 

Jag har tittat klart på båda säsongerna av Game of Thrones. Idag har jag en himla massa choklad. Livet är för tillfället allt för oromantiskt, men ändå ganska fullt av annan kärlek. Jag är glad att jag drog ut igår, för idag är jag hemma och känner mig ensam.

 

Min kropp måste ha något sorts temperaturfel. Jag har svettats och varit konsant varm ett bra tag nu. Några månader sådär. Men så helt plötsligt - när termometern visar under 10 grader - då går jag runt och skakar som en ispinne. Spelar ingen roll om jag står ute i regnet eller om jag sitter inne framför öppna spisen. Jag fryser ändå. Och nu ska jag upp till landet där det antagligen är minusgrader, skönt.

 

Allt fortsätter. Sommaren är borta och livet är som vanligt igen. Idag är det söndag vilket betyder att denna vecka är slut. Imorgon börjar nästa. Snart är det söndag igen. Allt går bara runt runt, som i en cirkel. Om ett år sitter jag antagligen fast i någon annan cirkel. Det är en läskig tanke.

Är väldigt förvirrad just nu. Vet inte hur jag mår, vet inte vad jag vill, vet inte var jag är, vet inte vem jag är. Hehe, okej liten överdrift kanske. Men bara för att vara övertydlig. På grund av min förvirring ska jag ägna denna finfina (eh, not) söndag åt att göra det som jag är bäst på, träna och äta. Motsägelsefullt? Som fan ja.

 

Jag har alltid varit rädd för att börja bråka med vänner. Inte alltid sagt ifrån när jag velat. Nu har jag dock insett att bråk och oenigheter inte behöver leda till hat och fiendeskap. Det kan vara sådana saker som faktiskt för vänner närmare. Jag vill inte ha en vän som undviker att säga sin mening bara för att jag inte tycker samma sak. Då ska inte jag vara en sån vän heller.