Om precis en vecka ligger jag på Mölndals sjukhus och återhämtar mig, förhoppningsvis sover jag. (peppar peppar ta i trä och se till att jag inte blir förkyld.) Denna vecka har gått riktigt segt, jag har egentligen bara räknat ner dagarna till operationen. Men imorgon åker vi upp hela familjen till Stockholm. Jag och mamma ska slutföra vår Tjejklassiker medans Måns ska påbörja En svensk klassiker. Kan bli kul! Hursom så ska det bli jätteskönt att bara få ett litet break. Låter konstigt med tanke på att jag knappt gör något på dagarna men en liten miniresa är precis vad som behövs just nu. Men innan jag åker iväg imorgon kommer några tjejer över på brunch, gott!

Om tio dagar händer det, det jag har väntat på och kämpat för under så otroligt många år. Käkoperationen. Idag låg jag hos tandläkaren i över två timmar för att sätta i hooks i tandställningen. Det gjorde ont då och det gör ännu ondare nu. Men här sitter jag nu, ont i tänderna och hela munnen, med mer underbett än jag någonsin haft och så otroligt spänd och nervös inför operationen. Det jag jobbar för nu är att hålla mig frisk, åker jag på en förkylning kommer operationen ställas in och det tänker jag inte låta hända. Så nu är det ingefära och handsprit som gäller! Och att mentalt ställa in sig på att äta flytande föda i 4-6 veckor. Tagga det då.

Imorgon händer något stort, äntligen dags för tandemhoppet. Jag vet inte vad det är med mig, av någon anledning är jag inte alls nervös. Är nog bara för att jag inte riktigt fattat att det faktiskt äntligen ska hända. Kan ju säga att mina nerver kommer vara lite mer på tårna när vi är påväg upp i planet.

 

Förra söndagen kom jag hem från en minst sagt galen weekend i Budapest, efteråt har vi frågat oss vad fan som hände egentligen. Något som är säkert är i alla fall att jag blev sjuk. Nu har jag varit sjuk i nästan två veckor. Det som började i halsont övergick sedan till magsjuka i kombination med traditionell förkylning, när man trodde att det hela var på bättringsvägen kom halsontet tillbaka som ett brev på posten och hade nu också med sig den där jävla hostan. Samma hosta som jag hade i tre månader efter Berlin förra hösten? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Att vara sjuk såhär har inte varit så kul, varit tvungen att stanna hemma från jobbet allt för många dagar, ställa in tandemhoppet som jag längtat efter så länge och även spendera alltför mycket tid ensam. Så nu har jag börjat bojkotta allt vad sjuk heter och försöker att umgås lite smått med människor. Något som jag tror är bra för mig så jag tror nog att jag fortsätter på det spåret.

Tror att jag kan ha skrivit detta innan, men nu slog det mig igen. Hårdare än någonsin innan. Jag har alltid varit längst i klassen, oftast ganska bra mycket längre. Detta har bidragit till att jag också alltid känt mig allmänt stor, och ofta också tjock. Något som jag nu ångrar så otroligt mycket. Idag råkade jag stöta på en bild som är tagen 2006, alltså för sju år sedan. Jag kommer ihåg den klänningen, att jag gillade den i affären men sen faktiskt aldrig använde den utanför huset eftersom jag tyckte att jag såg så stor ut i den. När jag tittar på bilden nu tappar jag hakan över att jag faktiskt någonsin varit så smal. Jag tror väl nästan egentligen fortfarande att jag alltid haft några extrakilo. Det jag vill ha sagt är väl helt enkelt att man inte ska tänka för mycket, några år senare tittar man tillbaka och ångrar grovt att man ältade helt obefogade saker fram och tillbaka tills de satt sig permanent. Det som man själv ser är inte alltid samma som verkligheten.