Bråvalla var bra, så himla bra. Jag både skrattade och grät, men mest skrattade jag så sjukt jävla mycket. Det är svårt, man sov ingenting och man drack hela tiden, därför går dagarna minst sagt ihop. Men det gör inte så mycket för mig, bara jag kommer ihåg gukdklimparna.

Jag och Sebbe röjde järnet Dropkick Murphys, valsade runt i en ring och dansade med okända människor. Vi stod kramandes i en ring och grät ikapp när Mando Diao avslutade med att dedikera Strövtåg i hembygden till Kristian Gidlund. Jag fick stå och skrika till The Offspring medans resten av gänget stog och tittade konstigt på mig. Vi hoppade alla i takt till Movits! Jag knödde mig ensam igenom en moshpit för att hamna längst fram i slutet på Mustuasch. Vi diggade och dansade när Den svenska björnstammen. Jag och Sebbe fick se när himlen öppnade sig, scenen höll på att blåsa bort och Petter blev bortföst från scenen. Iron maiden, IRON MAIDEN, ALLTSÅ IRON MAIDEN FÖR FAN! Vi såg också Imagine Dragons, hehe, tyvärr kommer ingen av oss ihåg så värst mycket av det mer än att det var bra.

Så att eh, ja, det sammanfattar väl dessa fantastiska dagar ganska bra? Och en bildbomb skadar ju såklart inte heller.