Jag har haft konsant hög puls i över tre dygn. Hjärtklappning, svårt att andas och minnesluckor. Jag trodde det berodde på att vårt flyg från Lissabon blev inställt vilket betydde att jag inte skulle hinna tll första dagen med de examinerande talen. Idag insåg jag dock at detta inte var fallet. Igår låg jag i sängen i Örebro, jag var äntligen framme. Allt var egentligen lugnt, jag visste att jag skulle hinna till mitt tal och att allt hade löst sig, ändå var jag tvungen att ligga där och aktivt berätta för min hjärna att jag behövde andas. Jag låg där och bestämde att nu ska jag andas in, och nu ska jag andas ut. När jag glömde andas in blev jag brutalt påmind genom en ihärdig smärta i mitt bröst. 

 

Nu har allt släppt, nu har jag lugnat ner mig. Nu, efter mitt examinerande tal.

 

Det gick inte ens särskilt bra. Men bara det att jag vet om att jag är klar med det gör att jag kan andas igen, att min kropp nu andas igen av sig själv. Så märkligt att ett litet fem-minuters långt framförande kan påverka en så mycket.