Mamma kom tidigt, vid nio någon gång tror jag det var. Då visste vi inte om jag skulle få åka hem eller om det skulle bli en natt till så hon hade tagit med sig lite roliga grejer, typ nagellack, apelsiner med tillbehörande liten juicepress och lite saker att fördriva tid med. Vi fick dock veta, inte långt efter att hon kommit att jag fick min doktor hade ringt och sagt att jag fick åka hem om jag ville. Jag blev jätteglad och vi bestämde att jag nog faktiskt skulle må bättre hemma och att jag var tillräckligt frisk för att lämna sjukhuset. Så vi började långsamt plocka ihop mina grejer och sedan gick vi bara därifrån. Jättekonstig känsla att bara gå. Och så himla härligt.

Påvägen hem var jag insvept i en sjal som gick upp över näsan, tyckte själv att jag såg jätteläskig ut men bättre det än att jag skulle skrämma folk med mitt uppsvällda ansikte. Nu hade dock svullnaden gått ner ganska rejält så det var redan mycket bätttre, men ja, långt ifrån okej ändå. Så vi satte oss i bilen och åkte hem. Det var inte jätteskönt att åka bil, minsta lilla skråma i vägen kändes som ett jättegupp för min käke. Så jag satt och spände mig hela vägen hem, försökte sitta med lite öppen mun så att det inte skulle slå ihop så hårt.

Känslan att komma hem, alltså det bästa någonsin. Måns kom ner och kramade mig välkommen hem och gav mig sedan en bukett med jättefina blommor. Jag började storgråta direkt. Haha, sjukhus gör en blödig! Men fint att man kan bli så glad över något så litet. Sedan gick jag upp och duschade bort allt vad sjukhus heter, slängde alla kläder som varit med där i tvätten och kände mig som en helt ny människa efteråt. Så underbart!

Mamma gjorde ett tablettschema till mig. Jag tar en hel del tabeletter nu, alla i olika intervaller, så det är tur att man har en mamma som strukturerar upp och har koll på allt.

Det var inte mycket sammanhängande sömn natten mellan torsdagen och fredagen. Tror att jag sov max en timme åt gången innan jag vaknade igen. Hela tiden. Det var väldigt frustrerande eftersom att jag bara var så himla trött och ville sova. Vid halv åtta-tiden på morgonen kom pappa en snabbis och hälsade på. Min doktor kom också och berättade att jag skulle få åka upp till avdelningen då på morgonen, jätteskönt tyckte jag.

Någon timme senare blev jag uppkörd till avdelning 205 där jag fick ett eget rum. Jag tyckte att det var så himla jobbigt. Där låg jag själv i ett tomt rum, utan ork till att göra egentligen någonting. Visst, personalen kom när jag ringde på dem men jag var ändå själv. Det var bara jag. På uppvaket hade det varit en massa cirkulation, sköterskor hade kommit och tittat till en lite hela tiden och även om de bara hade gått förbi så fanns de ändå där. På avdelningen var jag bara ensam. Jag lyckades trots allt ta mig upp och gå omkring några försiktiga steg i rummet och sedan vågade jag till och med duscha. Efter det fick jag ett litet mindre sammanbrott när min doktor kom och satte fast gummiband i min mun som gjorde att jag inte kunde öppna den. Det var inte alls kul att han pillade omkring inne i min redan alltför ömmande mun och drog och vred på saker. När han gått började jag gråta och mådde allmänt dåligt. Jag ringde på en sköterska och bad om smärtstillande, vilket jag fick plus en lång kram och en massa fina ord. Haha, samt att hon skällde ut alla mina kompisar och min familj för att de inte var där och höll mig sällskap.

På eftermiddagen kom dock mamma och stannade väldigt länge. Så himla skönt. Jag fattade det inte innan operationen men jag kan ju säga det nu, sällskap är allt! Skit samma i att jag knappt kunde prata, det viktigaste är att ha någon där som man vet bryr sig. Det betyder guld. Hon hade med sig en massa fina grejer, en bok, en tidning, till och med en B&J cookie dough som vi lät stå framme några timmar tills den var helt smält. Hon fick kakbitarna och chokladen medans jag fick suga upp den smälta glassen med sugrör. När hon skulle gå började jag gråta igen och det blev jobbigt men hon lovade att komma tillbaka tidigt nästa morgon så det var ju skönt. Precis när hon gått kom den fina sköterskan in och skällde lite till på att ingen mer kom och hälsade på mig. Och gav mig en till kram, haha, så fin!

På kvällen tittade jag mest på tv, kollade på idol för första gången på några år kanske. Det var mysigt och gav lite hemkänsla. Sedan hade mamma kollat ut till mig på vilka kanaler det gick filmer och messade mig och såg till att jag såg på dem. Somnade i slutet på film nummer ett och vaknade en bit in i film nummer två. Så jag såg en början och ett slut i alla fall. Denna natten blev väldigt lik föregående natt, var nog dock mer vaken nu. Så ja, inte så mycket sömn helt enkelt. Men jag hade i alla fall vid detta laget lärt mig att själv sätta på och fixa med Hannibal-kylmasken så den tog jag på och av lite när jag kände för det. Vilket var skönt. Alltid skönt att slippa be om hjälp med sådana småsaker.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men på något vis lyckades jag faktiskt få några timmars sömn natten mellan onsdagen och torsdagen. Klockan 07.30 på torsdagsmorgon var jag och mamma på Mölndals sjukhus. Jag fick byta om till operationskläder, ta en radda smärtstillande tabletter, de satte fast mitt dropp och sedan var det bara att sitta i sängen och vänta ett bra tag. Skönt att ha mamma med sig. Vid nio-tiden kom en sjuksköterska in och sa att nu var det dags. Jag kramade mamma hejdå och blev ivägkörd till operationssalen. Väl där inne spände de fast mig, ja på riktigt spände fast mig nästan som med ett säkerhetsbälte vid operationsbritsen. Sedan fäste de en massa sladdar lite överallt som gick till en himla massa maskiner som kände av i stort sätt allt jag gjorde och hur jag mådde och så. Kollade blodtryck, syreupptagningsförmåga, hur jag andades, hur mitt hjärta slog och ja, on and on. När allt detta var klart var det äntligen dags att sövas. Vilket egentligen bara var allt jag ville eftersom jag ville få det hela avklarat. De sprutade in sömnmedel i droppet och sedan fick jag syrgas. Jag kände hur det började snurra, hur jag fick huvudvärk och sedan var jag borta.

Jag har ingen riktigt tydlig bild av när jag vaknade sedan. Jag minns att jag mådde illa, att allt var suddigt och att jag låg nerbäddad i sängen och kördes omkring genom en massa långa korridorer som aldrig ville ta slut. Jag kommer egentligen inte ihåg att jag hade ont, bara att jag inte kunde svälja och att det var svårt att andas. Tillslut kom vi fram till ett rum där de ställde min säng, det var ett ganska stort rum med flera sängar och en massa apparater som pep lite hela tiden. Ibland kom det fram sköterskor och bad mig att andas djupare, eftersom en apparat sa att jag andades för ytligt. Under denna tid var jag i något sorts gränsland mellan medvetande och ja, borta. Jag kommer ihåg att någon frågade var kylmasken var, hur den kom en stund senare. Jag hade ingen aning om hur den såg ut men jag var tvungen att sätta mig upp för att de skulle kunna sätta fast den och det var otroligt jobbigt att bara böja huvudet framåt i några sekunder. Men när de väl hade satt fast den och lät det kalla vattnet strömma igenom den så var det något av det skönaste jag någonsin varit med om. Åh vad den masken räddade mitt liv.

Efter ett tag kom mamma, hon berättade det inte då och jag märkte det inte på henne men hon har sagt det nu i efterhand att hon tyckte det var riktigt läskigt när jag låg där med kylmasken på som fick mig att se ut som Hannibal Lecter. Hon satte sig i alla fall bredvid mig och höll mig i handen, för mig snurrade allting fortfarande och jag kunde inte se ordentligt så det var skönt att bara känna att hon fanns där och höll mig i handen. Efter detta har jag lite svårt att komma ihåg vad som hände i vilken ordning. Jag slumrade lite fram och tillbaka och hade inte riktigt koll på så mycket egentligen. Eller jo, jag hade en klocka rakt framför mig så jag visste att tiden gick långsamt, väldigt långsamt. Någon gång kom en undersköterska fram och skulle kolla om jag behövde gå och kissa. Jättekonstigt tyckte jag att jag inte skulle få bestämma det själv. Men hon tog fram ett ultraljud och mätte hur mycket kiss det fanns i min blåsa, på mililitern! Ganska sjukt ändå. Och konstaterade utifrån det om jag behövde gå på toa eller inte. 400 ml var tydligen gränsen. Att gå på toa var ju lite kul också. Jag hade ju precis opererats och var väldigt svag. Så när det var dags så kopplade de helt enkelt bort alla sladdar och apparater som hade koll på mig och rullade in hela sängen på toaletten, och jag behövde bara förflytta mig en halvmeter av egen maskin till toaletten. Hehe, smidigt. Jag tror att det var den andra gången som jag gick på toa som jag helt plötsligt kände att jag skulle spy. Gammalt, nästan svart blod blandat med en massa slem var det som kom upp. Kan ju också tillägga att det gör förfärligt ont att kräkas när man precis opererat käken.

Mamma stannade ganska länge på torsdagen och blev sedan utbytt av pappa som stannade i några timmar innan han åkte hem. Det bestämdes att jag skulle stanna kvar på uppvaket över natten istället för att åka upp till avdelningen som egentligen var planen. Jag tyckte det var lite jobbigt att stanna där men insåg sedan att det var bra. Där hade de mycket bättre koll på mig och jag fick hjälp så fort jag behövde det.