Du vet den där känslan när du blir lämnad ensam efteråt. När det har varit bra för att helt plötsligt hoppa rakt ut från ett plan, utan fallskärm. Du vet den där känslan när du helt plötsligt är tom. När du börjar skaka och hjärtat bultar för snabbt. Du vet den där känslan när du måste övertyga dig själv om att du mår bra. När du måste bevisa för dig själv att du gjorde det för din skull, för att du ville det. Du vet den där känslan när kroppen gör fysiskt ont för att själen har psykisk ångest. När du måste börja andas i en kvadrat för att kontrollera din panik. Du vet när du tänder ljus och spelar peppig musik för att lura dig själv att du mår bra. När du myser ner dig med två täcken men ändå fryser. Du vet när allt påminner dig om hur dåligt du mår. När varje sorglig låt som spelas kan kopplas till ditt liv. Du vet den känslan. När det bara faller. 

Den där känslan när de som man vill ska bry sig inte bryr sig längre. Bara en känsla.

Så började denna dippen. Nu har jag varit på min lägre nivå i nästan en vecka. Har inte mått såhär dåligt sedan jag flyttade till Örebro. Inte under såhär lång tid iallafall. Trodde egentligen lite naivt att jag skulle slippa detta nu. Men det spelar tydligen ingen roll vart man bor eller hur nöjd man tror man är med livet, jag kommer nog alltid må dåligt i perioder. Måste gå och prata med någon så att jag får hjälp att reda ut detta, igen. 

Idag kom jag hem efter två veckors resande, Paris och Barcelona. I övermorgon åker vi till Bråvalla. Jag har en klump i magen. Jag är nostalgisk och jag börjar gråta för minsta lilla. Fast detklart att det är så, annars hade jag inte skrivit. Jag har kommit fram till att jag bara skriver när jag är antingen på lägsta djupaste botten eller på den allra högsta och solbelysta toppen. När känslorna flödar över och blir för mycket för att begrava inom sig.

 

Tittade precis på GoT, har ett avsnitt kvar på denna säsongen nu. Tänkte egentligen dra ut på det lite, men kommer ändå inte kunna somna inatt så det är väl lika bra att bara köra på kanske.

Förra året skrev jag detta dagen efter min födelsedag. Igår firade vi att jag fyllt nitton och jag kan inte göra annat än att hylla mina vänner ännu en gång. De absolut finaste jag bästa. Jag älskar er så jävla mycket. Tack för att ni gav mig det bästa firandet man kan önska sig. Idag är jag bara sådär jävla lycklig, tack vare er! Så för hundrade gången, tack till er, underbaraste och bara så sjukt jävla bäst. Det är ni som får mig att gå runt.

 

 

 

Mår inte alls bra just nu. Känner mig sådär äckligt tom inombords. Fy fan. Det är som att mina känslor bara är en enorm blank sjö. Helt blank. Förstår verkligen inte varför det måste bli såhär, så jävla dumt och fittigt att man inte bara kan få må bra. Det har inte hänt någonting som skulle ha påverkat mitt humör negativt idag. Och ändå är det här jag slutar.

Nu är det bestämt, vi är bra. Alla. Du som inte håller med, det är dags att du ändrar åsikt nu!

 

 

 

Gaah, jag är så stört sugen på att dansa nu. Att dansa till riktigt hög och bra musik med härliga männisor. Hoppas på imorgon alltså, får fan se till att det blir av!