...svalt över hundra tabletter.

...för första gången sedan jag var en liten bebis endast levt på flytande föda.

...inte borstat tänderna en enda gång.

...sövts för tredje gången i mitt liv.

...fått fina blommor av tre olika personer.

...mixern och Hannibal-Lecter-kylmasken varit mina bästa vänner.

...ätit alla mina mål genom ett sugrör.

...debutsovit på ett sjukhus, två nätter till och med.

...gått ner tre kilo muskler.

...gömt mig under en keps alternativt bakom en sjal så fort jag satt foten utanför dörren.

...varit konstant hungrig.

...upplevt känslan att ha dimsyn som bieffekt av morfintabletter.

VARNING! VILL DU INTE LÄSA EN MASSA BLANDADE TANKAR I EN ENDA RÖRA, LÄS BARA DEN UNDERSTRUKNA TEXTEN.

 

Jag blir trött på mig själv, och på världen. Nu pratar jag ideal. Jag hade gärna sett ut som en supermodell, tycker de flesta är skitsnygga. Sanningen är dock att jag aldrig kommer göra det. Spelar ingen roll hur mycket jag tränar och hur lite jag äter. Jag kommer aldrig kunna se ut så. Och för de priset som de betalar, vet jag inte om jag vill det. Jag älskar mat, och jag vill kunna njuta av det. Utan att må dåligt. Jag vill också kunna titta mig själv i spegeln och tänka "fan, vad snygg jag är!". Det gör jag inte så ofta. Jag är trött på hetsen och pressen att alltid vara snygg. Jag är trött på mig själv för att jag bryr mig. Jag tror att det är sant det folk säger, "vem ska älska dig om inte du älskar dig själv?". Det är det viktigaste. Jag hade inte dött av att gå ner några kilo. Men jag behöver heller inte gå ner 20. Och frågan är om jag kommer älska mig själv mer tre kilo senare? Antagligen inte. Jag tror inte att ens utstrålning sitter i kroppen, det sitter i glädjen. Det är så du visar dig mottaglig för andra. Jag har insett att jag är som mest attraktiv när jag är lycklig. Och det är då jag är nöjd med mig själv. Jag är som minst attraktiv när jag är ensam. Exempelvis ikväll. Då faller det som en tung sten och jag får en stor klump i magen. Jag är trött på den klumpen, snälla, försvinn bara. Just nu kan jag komma på två tillfällen när jag varit så otroligt lycklig att jag inte haft några bekymmer i världen. Båda två är ganska oväntade, till viss del. Den första är när en kväll i kyrkan. Vi hade spelat Settlers till morgonen och lagt oss i sofforna för att sova några timmar. Jag hade varit uppe i över ett dygn. Trots det kunde jag inte sova. Jag var så otroligt lycklig att jag bara ville hoppa omkring och visa alla hur mycket jag älskade dem. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig, jag kunde inte sluta le. Jag kommer ihåg att jag sa till Ida "Jag är så otroligt lycklig just nu, jag vet inte om jag har känt det såhär starkt någonsin innan." Hon tittade på mig en stund och svarade sedan "Du ser lycklig ut.". Den andra gången var på personalfesten när jag låg på golvet och dansade. Dagen efter skickade Mattias en bild till mig. Jag sitter i badkaret med gula kaninöron på huvudet och jag ser himla lycklig ut. Det syns när man är riktigt lycklig, jag tror inte att det är en känsla som går att fejka. Vad vill jag ens ha sagt med detta strömmande pladdret? Jag vet inte. Kanske att jag borde sluta bry mig. Du med kanske. Saker kommer när de kommer och allt kommer att bli bra tillslut. Hemska saker händer och vi gråter och tänker att nu kommer jag inte kunna leva längre, det finns ingen mening. Vi gråter och känner oss ensamma och oälskade. Fula och utstötta. Men så kommer de tillfället då vi inser att vi har fel. Då vi inser att vi är älskade, då vi inser att vi är värda att bli älskade. För det är vi alla. Du är underbar. Och du behöver inte ändra dig för att bli älskad. Ingen kommer älska dig mer för att du är 10 kg lättare. Ingen som är värd att bli älskad av iallafall.