Det finns ju ett sort mellanläge. En plats eller ett tillstånd som jag verkar glömma bort lite för ofta. Den där känslan av att man inte måste känna antingen extrem lycka eller extrem glädje. Ibland känner man inget, vilket vid första tanke låter väldigt sorgligt. Och kanske vid andra också. Men det är samtidigt något väldigt logiskt och kanske rent av nödvändigt. Nödvändigt för att man ska få uppleva topparna och dalarna. Dock är det också skrämmande när man går i mellanläget för länge, efter ett tag känner jag mig som en känslolös robot vars mål är att gå runt i världen och göra, ja, ingenting.

Hur ledsen blir man inte? När man haft en så fin dag. När man vet att man har så fina vänner som faktiskt bryr sig om en. Men trots detta så blir jag så ledsen. Jag kan inte komma fram till om det är alkoholen som får mig att må såhär eller inte. Ibland kanske, men ibland gör den ju mig så glad. 

 

Men hur ska man egentligen känna nu? Nu när man kommer hem helt själv till en tom lägenhet. Är det då man ska känna lyckan? För den känner inte jag nu.