Jag vet inte riktigt hur det gick till men på något vis lyckades jag faktiskt få några timmars sömn natten mellan onsdagen och torsdagen. Klockan 07.30 på torsdagsmorgon var jag och mamma på Mölndals sjukhus. Jag fick byta om till operationskläder, ta en radda smärtstillande tabletter, de satte fast mitt dropp och sedan var det bara att sitta i sängen och vänta ett bra tag. Skönt att ha mamma med sig. Vid nio-tiden kom en sjuksköterska in och sa att nu var det dags. Jag kramade mamma hejdå och blev ivägkörd till operationssalen. Väl där inne spände de fast mig, ja på riktigt spände fast mig nästan som med ett säkerhetsbälte vid operationsbritsen. Sedan fäste de en massa sladdar lite överallt som gick till en himla massa maskiner som kände av i stort sätt allt jag gjorde och hur jag mådde och så. Kollade blodtryck, syreupptagningsförmåga, hur jag andades, hur mitt hjärta slog och ja, on and on. När allt detta var klart var det äntligen dags att sövas. Vilket egentligen bara var allt jag ville eftersom jag ville få det hela avklarat. De sprutade in sömnmedel i droppet och sedan fick jag syrgas. Jag kände hur det började snurra, hur jag fick huvudvärk och sedan var jag borta.

Jag har ingen riktigt tydlig bild av när jag vaknade sedan. Jag minns att jag mådde illa, att allt var suddigt och att jag låg nerbäddad i sängen och kördes omkring genom en massa långa korridorer som aldrig ville ta slut. Jag kommer egentligen inte ihåg att jag hade ont, bara att jag inte kunde svälja och att det var svårt att andas. Tillslut kom vi fram till ett rum där de ställde min säng, det var ett ganska stort rum med flera sängar och en massa apparater som pep lite hela tiden. Ibland kom det fram sköterskor och bad mig att andas djupare, eftersom en apparat sa att jag andades för ytligt. Under denna tid var jag i något sorts gränsland mellan medvetande och ja, borta. Jag kommer ihåg att någon frågade var kylmasken var, hur den kom en stund senare. Jag hade ingen aning om hur den såg ut men jag var tvungen att sätta mig upp för att de skulle kunna sätta fast den och det var otroligt jobbigt att bara böja huvudet framåt i några sekunder. Men när de väl hade satt fast den och lät det kalla vattnet strömma igenom den så var det något av det skönaste jag någonsin varit med om. Åh vad den masken räddade mitt liv.

Efter ett tag kom mamma, hon berättade det inte då och jag märkte det inte på henne men hon har sagt det nu i efterhand att hon tyckte det var riktigt läskigt när jag låg där med kylmasken på som fick mig att se ut som Hannibal Lecter. Hon satte sig i alla fall bredvid mig och höll mig i handen, för mig snurrade allting fortfarande och jag kunde inte se ordentligt så det var skönt att bara känna att hon fanns där och höll mig i handen. Efter detta har jag lite svårt att komma ihåg vad som hände i vilken ordning. Jag slumrade lite fram och tillbaka och hade inte riktigt koll på så mycket egentligen. Eller jo, jag hade en klocka rakt framför mig så jag visste att tiden gick långsamt, väldigt långsamt. Någon gång kom en undersköterska fram och skulle kolla om jag behövde gå och kissa. Jättekonstigt tyckte jag att jag inte skulle få bestämma det själv. Men hon tog fram ett ultraljud och mätte hur mycket kiss det fanns i min blåsa, på mililitern! Ganska sjukt ändå. Och konstaterade utifrån det om jag behövde gå på toa eller inte. 400 ml var tydligen gränsen. Att gå på toa var ju lite kul också. Jag hade ju precis opererats och var väldigt svag. Så när det var dags så kopplade de helt enkelt bort alla sladdar och apparater som hade koll på mig och rullade in hela sängen på toaletten, och jag behövde bara förflytta mig en halvmeter av egen maskin till toaletten. Hehe, smidigt. Jag tror att det var den andra gången som jag gick på toa som jag helt plötsligt kände att jag skulle spy. Gammalt, nästan svart blod blandat med en massa slem var det som kom upp. Kan ju också tillägga att det gör förfärligt ont att kräkas när man precis opererat käken.

Mamma stannade ganska länge på torsdagen och blev sedan utbytt av pappa som stannade i några timmar innan han åkte hem. Det bestämdes att jag skulle stanna kvar på uppvaket över natten istället för att åka upp till avdelningen som egentligen var planen. Jag tyckte det var lite jobbigt att stanna där men insåg sedan att det var bra. Där hade de mycket bättre koll på mig och jag fick hjälp så fort jag behövde det.