Idag blev jag påmind om att energin kan ta slut. Att det tär på krafterna att alltid vara den glada och sköna. Att den identitet jag har skapat mig här i öret inte är ett ideal som jag alltid kan leva upp till. För några månader sedan när jag var ledsen sa Filip "hur mår du egentligen? det syns så tydligt på dig när du inte mår bra.". Jag tror att han har fel. Jag tror inte folk brukar märka när jag mår dåligt, någon gång ibland lyser det säkert igenom. Men då tror de nog att det är de enda tillfällena jag mår dåligt. De tror att de känner mig, och de tror jag också att de gör. Men ibland så känns det som att de liksom har missat en stor del av vad som faktiskt utgör mig. Men detklart, det är ju svårt att lära känna folk på riktigt på riktigt. Jag vet inte om man ens någonsin kan göra det?