Känslan av att missa något har alltid varit en av mina värsta. När jag vet att mina kompisar hänger utan mig. När jag inser att jag inte är avgörande för om de ska ha kul eller inte. När jag förstår att de faktiskt klarar sig utan mig med. Jag ligger ensam hemma och tänker på allt roligt jag missar nu. Fatta hur många skämt jag inte kommer fatta imorgon nu eftersom de kommer bygga på något som hände ikväll. Någon kommer kanske lite pliktskyldigt försöka förklara för mig vad som hände, jag kommer le och skratta lite försiktigt men jag kommer aldrig fatta. Inte på samma sätt som de kommer göra. "För det är ju svårt att förklara, du måste nästan ha varit där."

 

När jag har trängt bort allt detta tänker jag istället på alla de gånger jag faktiskt är med. Hur jag antagligen är den med högst närvaro i vår fina lilla kompisskara. Och hur alla andra har missat så otroligt mycket mer än vad jag gör denna enda kväll. 

 

Men trots vetskapen om allt detta, kan jag ändå inte skaka av mig känslan att jag missar så mycket viktigt nu. Och att jag är en ensam jävel som inte hör hemma någonstans.