Det finns ju ett sort mellanläge. En plats eller ett tillstånd som jag verkar glömma bort lite för ofta. Den där känslan av att man inte måste känna antingen extrem lycka eller extrem glädje. Ibland känner man inget, vilket vid första tanke låter väldigt sorgligt. Och kanske vid andra också. Men det är samtidigt något väldigt logiskt och kanske rent av nödvändigt. Nödvändigt för att man ska få uppleva topparna och dalarna. Dock är det också skrämmande när man går i mellanläget för länge, efter ett tag känner jag mig som en känslolös robot vars mål är att gå runt i världen och göra, ja, ingenting.